söndag 29 januari 2017

Konflikten Kina-Sovjetunionen 1969


Vladivostok ligger längst bort i östra Sibirien, slutstation för Transsibiriska järnvägen, en stad med en halv miljon invånare. Det är huvudorten i distriktet Primorje kraj, en rysk bit territorium som bryter av söderut och separerar det kinesiska Manchuriet från Japanska havet. Distriktet vidrör Nordkoreas nordöstra spets vid staden Khasan, ungefär 15 km söder om Vladivostok. Primorje kraj domineras av bergmassivet Sichote-Alin och flera floder rinner härifrån och norrut. De bildar tillsammans en gräns, enligt ett avtal från 1860, mellan kejsardömet Ryssland och den kinesiska Qingdynastin. Ett av dessa vatten heter Ussuri, som utmed sin sträckning huserar en platt, sandig och delvis skogsbeklädd ö om ca 740 kvadratmeter mitt i flodens lopp. Ön kallas av kineserna för Zhenbao, ryssarna säger Damanskij.

Det kom att dröja till 1991 innan de båda nationerna kom överens att floden och därför ön tillhörde Kina.

I mars 1969 utspelades på denna ö den blodigaste militära striden mellan den sovjetiska Röda armén och den kinesiska folkarmén. Det var kraftfulla strider innefattande i första hand markförband, infanteri, pansar och artilleri. Röda armén fick en T-62 stridsvagn kapad. Den står fortfarande i museum i Beijing. Officiella siffror talar om nästan 60 stupade ryska soldater och drygt 90 sårade. Kinesernas siffror säger ca 70 dödade, lika många sårade, men om Moskva får sin vilja fram så skulle det istället ha handlat om närmare 800 kinesiska förluster. Denna händelse utgjorde brännpunkten på de då aktiva gränskonflikten mellan dessa båda kommunistiska supermakter, vilket samtidigt var kulmen på en process som gått till historien som splittringen mellan Sovjetunionen och Kina.


Sovjetunionen hade aktivt stött kommunisternas successiva framgång i Kina under 1930-talet och andra världskriget, något som till sist ledde till deras makttillträde 1948 efter ett inbördeskrig med nationalisterna. Relationen mellan Moskva och Beijing var dock inte helt fri från slitage. Ryssarna ansåg att kinesernas tro på jordbrukets revolutionära kraft var fel. De menade att kommunismens kärna låg i industrin. Moskva godkände ett lån på det dåvarande beloppet $300 miljoner dollar, vilket inte räckte långt. När så kineserna återkom med önskemål om flera miljarder i lån, surnade relationen ytterligare. Mao Zedongs maktövertag över det kinesiska kommunistpartiet sågs däremot som en positiv sak i Moskva, han var en trogen Stalinist. Vid Koreakrigets början 1950 visade Stalin mycket goodwill till kineserna, även om han inte direkt stödde kriget. Mao ansåg att Kina inte kunde assistera Kim Il-sungs Nordkorea förrän Moskva gav sin välsignelse.

Vid Stalins död 1953 ställdes relationen mellan nationerna på sin spets. Nikita Chrusjtjovs separation från Stalin innebar ett problem för Mao. Samtidigt försökte han följa ryssarnas råd på sitt högst egensinniga vis, det Stora språnget 1958-1962, ett hopplöst försök att industrialisera Kina via böndernas bakgårdar. Det slutade med katastrof, miljoner människor avled i världshistoriens största av människan skapade hungersnöd. Mao lade mycket av skulden på ryssarna, men blev tillfälligtvis sidsteppad av kommunistpartiet i maktens Beijing. Därefter kom Vietnam, en konflikt både Kina och Sovjetunionen hade anspråk på. Moskva kunde utnyttja vietnamesernas inneboende misstänksamhet mot kineserna och plocka hem den interna segern över världsrevolutionen. Relationen mellan nationerna var nu rekordlåg. Samtidigt hade Mao återtagit sin topposition via Kulturrevolutionen, med början 1966.


Gränsen mellan Kina och Sovjetunionen var ett arvegods från tidigare kejserliga territoriella krav och problemet hade aldrig fått en fulländad lösning. Fram till 1964 hade Moskva och Beijing snärjt in sig i gamla kejserliga förhandlingar, som krockade med löften och antaganden gjorda dem emellan inför krigsslutet 1945, då japanernas gamla Manchukuo skulle delas upp. Det året, 1964, lyckades diplomaterna trots allt komma överens om en preliminär tolkning där de omstridda delarna av gränsen, inklusive ön Zhenbao skulle tillhöra Kina. När Mao fick det klart för sig, började han i ett internt regeringsmöte orera om Tsar-Rysslands stöld av kinesisk mark. Detta läckte ut till allmänheten, varpå Chrusjtjov gick i taket och rev diplomaternas arbete i bitar.

Från 1968 hade den sovjetiska armén stationerat 375 000 man, 1 200 stridsflyg och 120 medium-distans kärnstridsspetsar utmed den 440 mil långa gränsen mot Kina. Mot dem stod 1.5 miljoner kinesiska soldater. Kinas stridskrafter låg långt efter de sovjetiska rent tekniskt. Man hade 1964 testat sin första kärnladdning i den uttorkade saltsjön Lop Nor i nordvästra Kina, men från ett perspektiv av terrorbalans var förhållandet dem emellan inget att tala om. Kina lutade sig mot Maos föredragna militärstrategi, ett folkets krig, en assymetrisk taktik att möta den betydligt mer mekaniserade sovjetiska motparten. Sovjetunionen, å sin sida, räddes inte Kinas nukleära potential, men däremot den globala situationen, d.v.s. USA. Man var rädd för att en konflikt med Kina i och för sig skulle bli ytterst blodig som batalj, men få långt gångna följder i det kalla kriget. Ryssarna var därför försiktigare utmed gränsen än kineserna.


Den 2 mars 1969 iakttog ryska gränsposteringar kinesiska soldater som tagit sig ut på Zhenbao, ett brott mot avtal om att ön skulle betraktas som neutral mark. En militärstyrka sändes över floden, ledd av en överste. Den blev omedelbart fångad i ett blodigt bakhåll där flera stupade, inkl. översten. Ett förädiskt stillestånd etablerades medan man samlade in sina sårade och byggde upp styrkorna i området. Kineserna var fortfarande grupperade på Zhenbao. Den 15 mars slog ryssarna tillbaka genom att bombardera kinesiska förstärkningar på andra sidans fastland med artilleri. Man genomförde samtidigt en regelrätt stormning av ön, infanteri understödda av två T-62 tanks. T-62: an var då fortfarande hemlig. En ny strid drogs igång, som kineserna ånyo slog tillbaka med svåra förluster. En av stridsvagnarna träffades av ett granatgevär och vagnchefen stupade. Den övergavs när ryssarna retirerade över floden. Vid försök att återhämta stridsvagnen den 17 mars fick man dra sig tillbaka p.g.a. kinesiskt artilleri.

Den 21 mars försökte ett team ryska ingenjörer spränga stridsvagnen, men drevs bort av kinesiskt infanteri. Kinesers lät nu med flottans hjälp hämta det delikata krigsbytet och den står fortfarande uppställd på ett militärmuseum i Beijing. Den 15 april utförde ryssarna en mindre försiktig, fullskalig stormning av Zhenbao och stötte bort hårt åtsatta kinesiska trupper från ön. Kinesisk trupp kunde nu inte återkomma till sina framskjutna positioner förrän i september, efter nya, lokala överenskommelser.


Det blossade även upp strider i augusti samma år, på ett annat område i väster, i närheten av byn Tielieketi, mot den kazanska gränsen. Gränsförband från båda sidor attackerade varandra och gjorde gränsöverträdelser. Striderna ledde till 30 stupade kineser och ett okänt antal, troligtvis färra antal ryssar.

Gränsbataljerna ledde till förnyade förhandlingar samtidigt som läget mellan de två nationerna försvårades, något som inte gjordes enklare av den pågående kulturrevolutionen i Kina. Detta var den slutliga splittringen mellan Kina och Sovjetunionen. Inte förrän efter kommunismens fall i Europa 1991 skulle läget förbättras och så sent som 1999 skrevs de sista överenskommelserna på. Dessa innebar att Kina fick de omstridda områdena från den Ryska republiken.


Krigsbyte

Konflikten 1969 kom att få en direkt följd att USA: s utrikesminister Henry Kissinger kunde närma sig Beijing och föreslå ett möte mellan Mao och president Richard Nixon 1972. Detta möte innebar att Kina tvådde sina händer rörande Vietnam och att USA kunde lämna den konflikten påföljande år.