måndag 6 mars 2017

Försvaret av Baltikum


Knappast någon reflekterar över Sveriges tre grannländer, Estland, Lettland och Litauen, när det kommer till militära diskussioner. Den svenska – infantila – debatten stannar som regel vid Finland och Gotland, utan att ägna så mycket som en tanke åt Sveriges andra, mycket viktiga buffertzon – Baltikum.

Estland, Lettland och Litauen är tre små länder, med vardera små befolkningar, men som till skillnad mot svensken lever direkt granne med slagbjörnen i öster och har en lång relation till detta faktum som de bortskämda på andra sidan Östersjön knappast greppar. De är alla tre medlemmar i NATO utifrån ren självbevarelsedrift.

Lettiska pasnarfordon i Irak

Strategiskt sitter de sämre till än Finland. Finnarna har åtminstone storskogen och general Bore på sin sida, det har inte de tre baltiska staterna. Baltikum är per definition stridsvagnsland, det är lite, eller inte alls kuperat. Skogen ör uppbruten av härliga fält att manövrera stora förband över. Man har dessutom ett högst fungerande vägnät i ost-västlig riktning och i söder har man den ryska enklaven Kaliningrad, som också är en betydande militärbas.

Ryska flottan är mycket aktiv i Östersjön. Det ryska flygvapnet kan nå vart som helst i Baltikum inom några få minuter. När Estland, Lettland och Litauen planerade sina militära försvar så gjorde man sig inga illusioner. Tanken på ett invasionsförsvar skrotades från dag ett. Vad som återstår är ett hårdnackat, mycket rörligt och närmast gerillaförsvar som också kan motstå fasoner som Krim och det ukrainska Donbas.

Estniskt luftvärn

Varken Estland, Lettland eller Litauen uppbär stridsflyg, eller en flotta större än en kustbevakning. Man saknar också helt tyngre pansar och artilleri. Däremot kan de baltiska flottorna spana, deras flygvapen kan ge NATO: s flygstridskrafter all den basservice och flygövervakning de behöver och de övar strid tillsammans med tyngre pansar från NATO. Utan NATO så existerar i realiteten inte ett försvar av Baltikum och Sverige har ingen buffert söder om Finland.

De tre baltiska nationerna kräver NATO: s sjö-, luft- och pansarstridskrafter för att deras ekvation skall gå ihop. Som en reflektion till president Donald Trumps nya krav på NATO så är Estland en av endast fyra nationer i hela organisationen som fullföljer kravet på en försvarsbudget motsvarande minst två procent av GDP. Lettland och Litauen har en liten bit kvar, men kommer antagligen att fullfölja dessa krav inom kort. Försvar är viktigt för balterna, deras rädsla efter Ukraina och Rysslands inblandning i Syrien är inte att ta misste på.
 
Litauiskt pansarfordon

De tre nationernas olika lösningar liknar varandra i grundläggande faktorer, men skiljer sig utifrån geopolitiska förhållanden och historiska omständigheter. Vi talar här om små försvar, med aktiva element på mellan 25 000 och 40 000 man, totalt. Eftersom man skrotat invasionsförsvaret och deras NATO-medlemskap, så har man gett sig själva en större frihet och kompetens för vad man skall göra i händelse av krig – försvara NATO: s nordöstra flank.

Här följer en sammanställning av de tre ländernas militära försvar. Flyg- och sjöstridskrafter är undantagna, utom i numerären, eftersom de spelar en sekundär roll i sammanhanget. Kvar står arméstridskrafterna, där huvuddelen av kraften ligger. Gemensamt för dem är att de alla utgör lätta mekaniserade förband och lätt infanteri. Detta innebär att det ställs en hel del fysiska krav på deras soldater.

Litauisk kadettexamen

Estland
Estland har allmän värnplikt, 8-11 månader, men har ett begränsat vpl-uttag i syfte att trimma urvalet. Stående personal på årsbasis utgörs av 5 700 man, med ytterligare 12-15 000 man i motsvarande hemvärnet, Eesti Kaitseliit, ung. Etniska försvarsförbundet (motoriserat). Man har även en reserv på 30 000 man. Armén är strukturerad kring två brigader och diverse fristående bataljoner och kompanier. Två specialbataljoner och elitstyrkan ESTSOF består av fast antälld personal.


Lettland
Lettland har ett yrkesförsvar uppbackat av frivilligt hemvärn. Den reguljära försvarsmakten består av 4 800 man, med 10 700 man i Zemessardze, ZS, d.v.s. hemvärnet. Armén är organiserad i en halvbrigad om två bataljoner med understöd. ZS är motoriserat.

Estniskt infanteri

Litauen
Den största nationen, Litauen, gick 2015 tillbaka till värnplikt efter Rysslands inblandning i Ukraina. På årsbasis kan det litauiska försvaret ställa upp 20 000 man. Man bygger också upp en frivillig styrka, KASP, på nuvarande 4 500 man. Armén organiseras kring en mekaniserad brigad, Iron Wolf, samt fristående bataljoner.

Då det litauiska försvaret är under rekonstruktion, så kan man ändå säga att de baltiska länderna lutar sig tungt mot frivillighet. Lettlands erfarenhet från de första åren i frihet under 1990-talet, med svårigheter att hålla Moskva ute ur leden, har gjort dem mera beroende av yrkesförsvar. I båda fallen Estland och Lettland är hemvärnen A och O. Viktigt är också att vässa det lilla man har.

Lettiska armén

De baltiska nationerna deltar också mycket aktivt – och utan gny – i de internationella operationer som de ställs inför. Baltiska förband har deltagit i både Irak och Afghanistan. De baltiska försvarsmakterna välkomnar insatser av olika slag, som ett sätt att träna sin officerskår och manskap.


Sverige har en del att lära från Estland, Lettland och Litauen. Små befolkningar i en utsatt del av Europa. Det är viktigare att kraftsamla de begränsade resurserna, snarare än att vattna ut kraften i ett hopplöst försök att försvara varje kvadratkilometer. NATO-medlemskap är styrka, det innebär möjligheten att organisera och effektivisera försvaret kring tyngre resurser utifrån. Det är hög tid att Sverige ser sin roll i ett större sammanhang och kanske ge våra grannländer en hand på samma gång.



Fotnot: Bilden i toppen föreställer en litauisk bataljon under uppställning.