onsdag 19 april 2017

Seger vid Somme


Det är inte normalt att se på slaget vid Somme på det här viset. Traditionell historik har beskrivit de oerhört svåra och kostsamma striderna direkt norr om floden Somme, vid samhället Thiepval i dagens Hauts-de-France, som en pyrrhusseger, som bäst. Slaget vid Somme var en seger och en betydande sådan dessutom. Det var en seger både för de allierade i ententen som helhet, men framför allt för den brittiska armén. Detta är ett faktum som har mejslats fram genom decennier av militärhistorisk forskning, men som inte fått genomslagskraft förrän efter millennieskiftet 2000.

Det är huvudsakligen de litterära, massmediala och populärhistoriska beskrivningarna som fått härska under 1900-talet. En berättelse ivrigt påhejad av den då aktuelle brittiske premiärministern Lloyd George och hans trängande behov att förklara sig efter kriget i sina bejublade memoarer. Efter Winston Churchill var han den främste av brittiska politiska ledare under det förra seklet. Han hade direkt bidragit till Storbritanniens inblandning i kriget*, dock utan att överhuvudtaget förstå sig på väpnad konflikt. Det ledde till att han lika mycket missförstod som han avskydde sin främste militäre undersåte, chefen för British Expeditionary Force, BEF, fältmarskalk Sir Douglas Haig.


Haig hade å sin sida inte lyxen av att ständigt ha en stor megafon att konversera genom. Han hade som soldat få eller inga val. Somme var inte hans idé, han uppskattade inte ens prospektet efter Londons eftergift för Paris. Sedan i februari 1916 var den svårt trängda franska armén indelt i en strid för nationens överlevnad vid bastionstaden Verdun. Paris begärde – nej, de krävde – britternas omedelbara aktion sommaren 1916 vid deras avsnitt av fronten, från floden Somme och vidare till Engelska kanalen. Samtidigt skulle ryssarna i öster trycka på i en ytterligare sommaroffensiv för att försöka avlasta västfronten ytterligare. Detta var en stor politisk uppgörelse som Lloyd George lade i Haigs knä.

Hela 1915 hade fransmännen tagit större delen av striden medan britterna byggt upp en helt ny armé, sedan det ursprungliga BEF plöjts ner i den fransk-belgiska myllan 1914. Den nya brittiska armén var den största man någonsin satt på stridsfot, det var en massarmé efter det att allmän värnplikt införts i landet. Det var något totalt nytt för den brittiska erfarenheten och nervositeten var stor hos både War Office i London och BEF i Frankrike. Fältmarskalk Haig tvekade inte för ett ögonblick att använda sina trupper, han önskade bara att ha fått större inflytande i hur och var den skulle användas. Han hade nu att med oprövade förband iscensätta en majestätisk offensiv mot de tyska linjerna direkt norr om floden Somme.

Lloyd George

En initial anfallsstyrka bestående av drygt 350 000 man, huvudsakligen från den brittiska fjärde armén, 13 divisioner ur sex armékårer, med ytterligare 11 franska divisioner som understöd, började göra plats för sig bland skyttegravarna. Det var huvudsakligen oerfarna soldater som gick i ställning och det fanns stor oro för hur det skulle gå. Mot sig hade man svåra tyska linjer, duktigt nergrävda och mycket väl understödda av återkommande befästningsverk, såsom ruinstaden Thiepval i frontens centrum. Tyskarna var dessutom stridserfarna. Deras sammanlagda styrka i samma område var ca 100 000 man, ett perfekt ratio för framgångsrik försvarsstrid, 1/3.

Att Somme inledningsvis blev en katastrof redan första dagen, med den brittiska militärhistoriens absolut svåraste förluster någonsin – 57 500 fallna, varav 19 200 stupade under blott 12 timmar – berodde på tre orsaker: 1. Undermåliga underrättelser. 2. Allt för stor tillit till artilleriets förmåga. 3. Oförmåga från kår- och divisionsstaber att delegera stridsledning till brigad- och bataljonsledning som faktiskt var på plats. Fältmarskalk Haig tog in den lärdomen med bister min och han planerade att göra något åt det, men anfallen måste likt förbannat fortsätta**, allt enligt 10 Downing Streets löfte till Paris.


Analyserna efter slagets inledning gav klara besked till Haig. Artilleriet hade föga effekt på de ordentligt nedgrävda tyska linjerna och de kunde inte bereda väg genom ingenmanslands taggtråd. Infanteriet var allt för statiskt i sitt agerande när de väl intog fiendens positioner. Bataljonschefer saknade operationell frihet på plats och den fientliga svarselden förstörde de egna förbindelselinjerna. Innan det inledande anfallet hade en livlig diskussion hållits i den brittiska arméstaben. Valet hade stått mellan en bred anfallsfront, eller smalare, koncentrerade anfall. Lärdomen angav tydligt att det sistnämnda alternativet var att föredra. Det var lättare för artilleriet pch infanteriet att samverka under dessa förhållanden.

Det största problemet var dock hur man skulle kunna spara de egna trupperna under attack. Man måste i vilket fall som helst avancera över ingenmansland. Fältmarskalk Haig förde en aktiv diskussion med sina generaler under de fortsatta striderna. Man övade och testade samverkan, offensiv artillerield framför framryckande infanteri, med skiftande resultat. Det var mycket svårt utan fungerande eldledning längst fram, eftersom man saknade kommunikationsmedel. Man försökte med noggranna tidtabeller, men hamnade antingen i situationer där artilleriet sköt för långt fram och passerade över tyskarnas linjer, eller så utsatte man de egna trupperna för egen eldgivning, den största skammen för artilleristerna.


Man måste komma ihåg att allt detta fortsatte medan striderna höll på för fullt och soldater stupade per de tusende i veckan. I London vred politikerna sina händer, Lloyd George hotade med att sparka Haig, något War Office totalt förkastade, väl medvetna som de var att få, eller ingen, kunde göra jobbet bättre än han. Lugnt och metodiskt stretade Haig och hans folk vidare med kriget. Haig var mycket populär bland trupperna och efter kriget skulle de brittiska veteranorganisationerna stötta honom när kritiken blev för orättvis i deras öron. Han var ansedd som en envis fighter som aldrig gav upp.

Slaget vid Somme höll på i fyra och en halv månad, mellan den 1 juli och den 18 november 1916. Slaget kostade britterna 420 000 sårade och stupade, fransmännen 200 000 och tyskarna närmare en halv miljon man. Om man skulle mäta framgång i erövrat territorium, så såg det inte bra ut. Ententen vann som mest knappt 10 kilometer land, en svensk mil. Det låter inte mycket, men Haigh och hans militärer vägrade ta kritik för att ha misslyckats. De hade bistått deras franska frontkamrater att segra vid Verdun och än en gång räddat nationens huvudstad. Den viktigaste segern för den brittiska armén låg dock på ett helt annat plan.

De hade löst dilemmat med deras taktiska problem vid fronten.

Haig

Vid den s.k. tredje och sista fasen av slaget vid Somme, hösten 1916, koncentrerade britterna sina anfall till Thiepval. Anfallen inleddes med korta, intensiva artilleristötar, som följdes av infanteriets anfall bakom en skärm av tanks. Dessa rullande pillerburkar hade testats under slagets gång och man hade börjat få kläm på deras användbarhet. Förutom skydd och artilleriunderstöd, så fungerade de utmärkt som ambulerande sambandsstationer, eftersom de kunde dra tjocka, tåligare telekablar bakom sig och skydda dessa. Divisions- och brigadchefer kunde nu stanna i de egna linjerna, där man hade översikten genom förbättrad kommunikation, dessutom drönerade man inte ledarskapet. Tidigare hade över sextio procent av dessa chefer dukat under i triderna.

Istället kunde nu de mest lämpade cheferna på bataljons- och kompaninivå styra striderna efter vad som taktiskt fungerade bäst vid frontavsnitten. Man kunde nu äntligen dra fördelar av att ta fiendens linjer. Vad inte många reflekterat över tidigare var att brittiska armén under slagets första dag, den 1 juli, faktiskt intog merparten av sina primärmål, de första tyska skyttegravarna, men att man fullständigt misslyckades hålla de nya ställningarna eftersom befälslinjen brytit samman och lägre chefer inte visste vad de skulle göra. Det var inte marschen över ingenmansland som dödade tiotusentals mön den dagen, det var kaoset när de väl kom fram som gjorde det. Nu, på hösten, korrigerade förbanden själva sina positioner och rapporterade tillbaka till de högre staberna som nöjde sig med att följa utvecklingen beredda att kasta in nödvändiga reserver där de behövdes bäst.


Förutom tanksen användes även flygvapnet mera taktiskt effektivt. De fick nu angripa tyska sambands- och stödjepunkter längre bak, något som definitivt skapade förvirring hos dem. Genom sitt envetna arbete, ofta i blindo genom trial and error, hade fältmarskalk Haig aktivt lett en militär metamorfos under fyra usla månader vid Somme. Han hade inte enbart radikalt förbättrat sin armés stridsförmåga, han hade även svängt det svåra sambandsförhållandet från sig själv, över till fienden, samt – och det här är det mest enastående – omedvetet skapat förutsättningarna för framtidens s.k. blixtkrig.

Ingen, efter kriget, förutom dem som faktiskt var med, tog Douglas Haigs vägran att acceptera medias och poplärkulturens häcklande på allvar. Istället hyllades mannen som varit med att starta kriget, men som nu önskade framstå som en fredsduva, Lloyd George. Slaget vid Somme var ett fruktansvärt blodbad, som krävde hårda nerver och outtröttlig beslutsamhet. Det var inget för politiska lättingar, snarare för iskalla krigshundar.




* Lloyd George hade innan kriget varit en av de parlamentariker  som inspirerat Winston Churchill att byta parti från det konservativa Tory’s till den då ledande progressiva kraften i brittisk politik, liberalerna. När han väl fått Storbritannien med i kriget blev fötterna iskalla och det var bl.a. George som stod bakom Churchills försök att öppna en ny front i Dardanellerna, vilket ledde till katastrofen vid Gallipoli – som George gick oskadad ur, men som Churchill fick betala för med sin heder. Lloyd George lade hela skulden för lidandet under det stora kriget på militärerna i allmänhet och Haig i synnerhet.


** Det var ett stort misstag att locka soldater till tjänstgöring genom att erbjuda dem möjligheten att göra det tillsammans i s.k. Pals Battalions. Majoriteten av de stupade den första dagen, 1 juli 1916, var varken yrkessoldater eller värnpliktiga, de var frivilliga genom Territorial Army. Inget av detta var heller Haigs idé, utan en politisk konstruktion för att snabbt dra samman leden. Resultatet blev katastrofalt och fick ett mycket svårt slag hemmavid. Hela byar och stadsdelar drabbades av gemensamma försluster av nästan allt manfolk över 18 år, äkta män, fäder, bröder och söner. Somme är för alltid ihågkommen för just den där dagen och alla de förlorade männen.

tisdag 18 april 2017

Fregatten - flottans ögon


Master and Commander: The Far Side of the World var en merikansk film från 2003 i regi av den australiske regissören Peter Weir, med landsmannen Russel Crow i huvudrollen som kapten Jack Aubrey och Paul Bettany som skeppsläkaren Stephen Maturin. Filmen var baserad på författaren Patrick O’Brians bokserie om Captain Aubrey och Dr Maturin. Det är definitivt en av de bästa av krigsfilmer och i synnerhet i toppklass rörande örlog per segel. Fartyget i fråga var det verkliga HMS Surprise, en tidigare fransk fregatt – Unité – som kapats och gjorde succé i Royal Navy under sekelskiftet 17-1800.

Berättelserna om kapten Aubrey bygger på verklighetens Admiral Sir Thomas Cochrane, 10th Earl of Dundonald (1775-1860), en av brittiska flottans genom tidernas mest djärva och framgångsrika fartygschefer. Cochrane gjorde de sju haven osäkra för alla med sin hypersnabba brigg HMS Speedy under Napoleonkrigen och det är från hans memoarer som alla de trick som kapten Aubrey använder kommer ifrån. Även C. S. Forsters karraktär, kapten Horatio Hornblower, bygger på Cochrains härjningar.


I filmens berättelse är året 1805, just inför Napoleonkrigens inledning, och kapten Aubrey har fått hemliga order om att finna och jaga ikapp den franska fregatten Acheron i syfte att förstöra, eller kapa henne. Uppdraget är av avgörande betydelse, men också ytterst farligt. Acheron är är både större och snabbare än HMS Surprise. En liknande operation utfördes även av kapten Cochrain 1812. I filmen används förutsättningarna för den amerikanska tunga fregatten USS Constitution som byte och en replika av en modell av dess skrov visas också i filmen. Dock, de amerikanska producenterna vägrade att finansiera en film där man jagade amerikaner, varför en fransk fiende fick diktas upp.

Verklighetens USS Constitution utgjorde exakt lika stort hot mot Ryal Navy under kriget 1812 och jagades därför konstant, utan framgång. USS Constitution är fortfarande idag kommissionerad och i drift av US Navy, nu som skolfartyg, bl.a. för US Naval Academy.

USS Constitution

Fregatten var den viktigaste fartygstypen alla kategorier under de stora segelfartygens tidevarv, stommen i stormakternas örlogsflottor. De må ha olika storlekar, men fregatter tjänade alla samma syfte. De var stora nog för last, men ändå smidiga och snabba på haven. I örlogssammanhang rådde samma förhållande: stor nog för kanoner och manskap i tillräcklig mängd, men ändå manövrerbara för snabb passage till havs. Steget över fregatten var dåtidens slagskepp, linjefartygen, d.v.s. fartyg med fler än 40 kanoner. Dessa var till för krig enbart och flyttades ogärna över haven i andra syften. Fregatter återfanns aldrig sida vid sida med linjefartyg i strid, för det var de allt för små. Istället tjänstgjorde de som spanings- och signalfartyg. I världens största flotta, Royal Navy, kallades de därför – the Eyes of the Navy – flottans ögon.

I samtliga sjöbefäls drömmar lyste chefsskapet över en fregatt som allra klarast. Man kunde heller aldrig bli amiral om inte med framgång varit kapten på en fregatt. Fregatten innebar en frihet under ansvar som kanppast existerade annars i den tidens samhällen. Med en fregatt seglade man oftast ensam på olika uppdrag. Det kunde vara handel, spaning, kartläggning och strid – inte minst piratverksamhet, en vid sin tid mycket förekommande ekonomisk krigföring. Precis som kapten Aubrey säger i filmen – vi är en liten bit av England. Fartygschefen var Gud fader själv ombord, hans ord var lag och han hade stora befogeheter till sitt förfogande, som t.ex. utöva dödsstraff. För att förstå den organisation de styrde över kan man ta en närmare till på en typisk brittisk fregatt av Minerva-klass från 1700-talets slut och framåt.

Amiral Cochrain

Totalt hade man 278 mans besättning. Kaptenen och hans fyra officerare, en för varje vakt, var de enda av amiraliteten kommissionerade fartygsofficerare ombord. Till officerskåren hörde även en löjtnant ur Royal Marines, chefen för fartygets marinkårsavdelning, i det här fallet 50 man. Övriga befäl var 5 st Seamen Warrant Officers och 10 st Civilian Warrant Officers. Där återfanns olika experter, som t.ex. fartygets Master, besättningens direkte befälhavare [och skräck], men också skeppsläkaren, kvartermästaren, byggmästaren (chief, eller fartygsingenjör) och artillerimästaren – Minerva-klassen förde 38 kanoner. Till dessa följde 10 st Mates and Midshipmen, ungdomar mellan 13 och 20 år som var där för att lära sig sjöbefälets mycket hårda skola.

Kaptenen tilltalade alla under honom som Mister. Officerarna kunde han tilltala med förnamn, men då endast i mässen, aldrig annars. Samma gällde för Warrant Officers. Alla under kaptenen tilltalade honom för Sir. Allt befäl kallade officerarna för Sir. Manskapet kallade samtliga befäl, utom officerarna, för Mister. Att bryta mot denna ordning var ett allvarligt brott som kunde leda till prygel av Masters Mate, den högste underofficeren på fartyget. Alla kaptener hade gått denna befälsväg. De med familj i flottan kunde mjukstarta som Midshipman. Andra, som den legendariske kapten William Bligh, utan kontakter, startade som mässpojke vid 7 års ålder*. Det fanns 12 små Servants ombord en Minerva.
 
Minerva Class

Manskapet var uppdelade i tre avdelningar eftersom fregatter hade tre master och tre överdäck. Samtliga var uppdelade i två vakter. Mastbesättningarna kallades Fore-topmen 24 st gånger två, Main-topmen 30X2 och Mizzen-topmen 9X2. Däcksmanskapet kallades Overcastle 10X2, Waistes 8X2 och Afterguard 40X2. Ledare för varje vakt kallades Landsman och hade underofficers rang. Andra besättningsmän/underofficerare som var indelade i vakter var Boatswain Mates 2X2 (t.ex. Masters Mate), Quatermasters Mates 3X2 (t.ex. kockar), Gunners Crew 5X2 och Carpenters Crew 5X2. De två sistnämda var inte alltid upptagna med sitt och kunde designeras till annat av Masters Mate.

Fartygets marinkårsavdelning, 50 man, hade endast två uppgifter ombord – profoss (polis) och framför allt strid. De var alltid förlagda skilda från övrig besättning, som regel i fartygets akter, under kaptenens hytt. Under gång stod alltid ett par man i stram vakt vid officerarnas avdelning. I främmande hamn hade de ansvaret för all vakthållning. Soldaterna fick aldrig fratenisera med övrig besättning (inse disciplinen i detta). De lydde heller aldrig order från andra än deras egen befälsgång och fartygets officerare. I strid var marinkårens löjtnant chef, med kaptenen som överséende befälhavare, det var dock enbart på hans order de gick i strid. I strid bemannade besättningen oavsett sina ordinarie sysslor deras stridspositioner, i första hand pjäserna på kanondäck, deras normala bostad. Varje pjäs krävde 8 mans besättning. Nu blev artillerimästaren och hans Mates kungar på kanondäcket. Det var bl.a. deras ansvar att tillse att besättningen klarade av ett minimum av två skott i minuten.

Royal Marines

Vid bordning behövdes enbart den ena sidan av kanondäck bemannas. Den andra sidan beväpnades då med all den uppsjö av dödliga vapen som fanns inlåsta ombord – pistoler, svärd – eller snarare huggare – knivar, yxor och spikklubbor. Endast marinkåren hade tillgång till musköter, till dessa hade de också pistoler och – huggare.  I strid rensades officerarnas mäss och kaptens hytt till förmån för skeppsläkarens behov, eftersom det var det rymligaste utrymmet ombord. Till hans hjälp ställdes som regel kvartermästarens folk. Barnen ombord deltog givetvis i striden, oftast i kapaciteten som aronnanser och ammunitionsbärare. Strid, oavsett utgång, innebar som regel stort trauma för hela fartyget och det var något kaptenen ensam ansvarade över.

Ändå var denna uppgift en önskedröm för allt sjöfolk. Fregatter var ofta kapare ute till sjöss och de flesta bordningar skedde utan strid. Att ge sig i kamp med Royal Navys fregatter var nästan alltid dömt att misslyckas. Britterna var havens kungar, de hade det bästa befälet, den bäst övade besättningarna. De sköt snabbast av alla. Det fanns en sammanhållning och disciplin ombord på deras fartyg som inte existerade någon annanstans, särskilt på de friseglande fregatterna. Det var nämligen ett mycket lönande arbete. Allt kapat gods tillföll besättningen enligt ett procentsystem. Det finns exempel i brittiska flottans rullor på kaptener med årsinkomster på 40 000 pund, en ofantlig summa pengar vid den tiden. Därför var det många fregattkaptener som vägrade befordran eftersom kronan aldrig kunde ersätta en amiral lika mycket som kapandet gjorde.


Royal Navy var vid denna tid, från medeltiden till ca 1850, en av de få platser där det förekom klassresor. Kaptenerna pensionerades med gigantiska förmögenheter som de omsatte i fastigheter, internationella handel och allmänna affärer. Betänk hur många tidiga industrimagnater och ledare för handelshus i den nya tid som Storbritannien steg in i kring år 1800 och Napoleonkrigen, som gick under titeln Captain. Samma för besättningar, många som efter kanske 10 år till sjöss återvände hem och blev sina egna, köpte en pub, ett värdshus, en bondgård, eller flera fiskebåtar. Många kaptener anlitade gamla kamrater från sjön i deras affärer, gjorde dem alla framgångsrika och förmögna.

Det var inga problem att bemanna fregatterna med lycksökande män för det stora äventyret. Svårmod, hårda bud och krig var bara extra grädde på moset, något att berätta för barnbarnen vid kvällsbrasan.





* Om Bounty varit en fregatt istället för typ en brigg, då hade ett myteri aldrig skett. Det var ett av Blighs och hans försvarares argument efter myteriet. Bounty var för liten för uppdraget. När alla brödfrukterna lastats ombord inkräktade de så pass på allas utrymme, inklusive Blighs hytt, att det drev upp ilskan ytterligare. Blighs enda kollegium, eller stab, ombord var en handfull överåriga och därför misslyckade Midshipmen, andra klassens befäl. Ombord på en fregatt, något Bligh redan var kvalificerad för, hade arbetet att upprätthålla disciplinen underlättats. Fletcher Christian hade inte ens kvalificerats till officer på det fartyget.

söndag 16 april 2017

Operation Bodenplatte


På året 1945: s allra första dag, mindre än ett halvår innan Hitler tog sitt liv och kriget i Europa var till ända, genomförde det tyska flygvapnet sin sista större operation, Unternehmen Bodenplatte. Egentligen en byggterm, bottenplattan varpå man uppför en byggnad, syftade denna operation till att med ett massivt överraskningsanfall slå de allierades flystridsförmåga på plattan, .d.v.s. på marken, och därigenom uppnå luftherravälde. Idén var naturligtvis Hitlers och den stöddes lika självklart som entusiastiskt av Hermann Göring, chefen för Luftwaffe.

Wehrmachts yngste general, Dietrich Peltz, 46, fick uppdraget att för OKL planera Operation Bodeplatte redan i september 1944. Peltz var expert på markanfall och hade sedan Barbarossa bidragit till att utveckla det tyska attackflyget. Han var en brilliant tekniker och lufttaktiker på lägre nivå, men med stor säkerhet utgjorde han också det första misstaget som Luftwaffe gjorde i detta sammanhang. Bodenplatte var helt enkelt en alldeles för stor opartion för honom. Sammanlagt 500 stridsflyg, tillhörande jaktdivisionerna 3 och 5, underställda II Jagdkorps, som dessutom ställdes under Peltz direkta befäl den 15 oktober.

General Peltz

Även om idén må ha kommit upp separat, så kom Bodenplatte naturligtvis att knytas till Unternehmen Wacht am Rhein, d.v.s. Ardenneroffensiven, Battle of the Bulge. Häri ligger ett andra misstag av Luftwaffe, ett märkligt dessutom, eftersom det dåliga väder i december, som förväntades underlätta för de tyska marktrupperna i Ardennerna givetvis skulle innebära samma problem för det egna flygvapnet som för de allierades flygstyrkor. Bodenplatte skulle heller inte kicka igång gemensamt med markoperationerna den 16 december, de skulle dröja till den 1 januari 1945. Glückliches neues Jahr.

Det överhängande misstaget för unge general Peltz var ändå underskattningen av de allierades sanslösa överlägsenhet i luften, inte bara i antal utan också i koordination och ledarskap. Kanske hade man lurats av deras rätt så mediokra uppträdande under Operation Market Garden i september 1944, ett resultat av den manöverns extraordinära krav just på flygvapnen. I det stridsområde OKL pekade ut som prioriterade, den befriade delen av Nederländerna, Belgien och nordligaste Frankrike, opererade de allierade tre luftflottor: Amerikanska Eighth och Ninth Air Force: s under generalerna James Doolittle (den legendariske) och Hoyt Vandenberg respektive, samt Air Marshal Sir Arthur Mary Conninghams RAF 2nd Tactical Air Force, sammanlagt drygt 3 000 stridsflyg.


Bodenplatte var inte alls fel tänkt. Att med några hundra plan kunna skapa totalt kaos och förstörelse hos en överlägsen fiende är fullständigt genomförbart, men den hade enbart en fördel på sin sida, en sådan där slipprig en som lätt går förlorad i det lilla fönster av möjlighet som erbjuds – överraskning. Precis som med Wacht am Rhein omgärdades därför även Bodenplatte av stort hemlighetsmakeri. Det rådde nästan total radiotystnad, all kommunikation skedde genom landlinjer eller via ordonans. Här uppkom ytterligare ett misstag. Med det betydligt större operationsområde som Luftwaffe hade i jämförelse med markstridskrafterna, så ställde detta ett mycket större krav på deras strategiska organisation. Långt ifrån samtliga instanser involverade i Bodenplatte var medvetna om allting de behövde veta, med tragiska och fatala resultat som följd.

En annan faktor som märkligt nog också översågs var Luftwaffes ansvar i relation till Wacht amd Rhein. Marktrupperna väntade sig understöd när väl himlen klarnade. Allt för få luftstyrkor var avsatta för detta ändamål och livet skulle bli mycket surt för Göring.


Kick off skedde i gryningen den 1 januari. Sammanlagt, med tyngre attackplan och den nattjakt som användes för spaning och ledning, lyfte 1 035 stridflygplan från dussinet flygbaser i Tyskland. Målen var 16 allierade i Nederländerna, Belgien och Frankrike, valda utifrån deras storlek och öndamål. Uppgiften var att förstöra dem alla och därigenom slå ut de allierades kapacitet att skydda de tunga bombarna från Storbritannien och Italien. De allierade jaktflottan var i fokus. Man måste här också komma ihåg att förutsättningen var även att Operation Wacht am Rhein skulle lyckas, d.v.s. de tyska markstyrkorna skulle nå belgiska Antwerpen, ett prospekt som vid den 1 januari såg mycket orealistisk ut.

Den tyska flygarmadan flög mycket lågt över de frostvita trädtopparna i olika glesa formationer, med en uppstigande, om än blek morgonsol i ryggen. Majoriteten av samtliga piloter var helt gröna och hade liten, eller ingen stridserfarenhet, ett faktum som berodde på tyskarnas oförmåga att fylla sina snabbt glesnande led av stridspiloter med nya aspiranter. Därigenom utgjorde detta ett ytterligare, allvarligt misstag från OKL. Luftwaffe anno 1945 led fortfarande av sviterna från slaget om Storbritannien fyra och halvt år tidigare. General Peltz hoppades helt enkelt att överraskningsmomentet skylle lyckas.


På grund av de svåra förberedlerna under begränsade kommunikationer hade stora delar av de enheter som måste meddelas inte fått sina uppgifter uppdaterade. En stor del del av den tyska flygarmadan svepte dessa morgontimmar lågt över norra Nederländerna, de delar som fortfarande hölls av tyskarna. Här låg vitala delar av Luftwaffes avskjutningsramper för V1 och V2 raketerna. Detta innebar att denna region var det mest luftvärnsbevakade i världen. Tillsammans med flottans kustbatterier pekade här kanske 1 000 luftvärnspjäser mot himlen. Långt ifrån samtliga av dessa förband var nu medvetna om att de flyg de kunde se komma in över dem var vänner, så armadan hamnade snabbt i en vägg av FLAK och tog förluster. Med detta öppnades den tyska radiokommunikationen upp i syfte att stoppa detta och de allierades signalspaning vaknade till liv på sin kant.

Nu hände en unik sak i krigshistorien. Kodnamn Ultra, Betchley Park i England, reagerade föredömligt snabbt och i ett mycket ovanligt ögonblick sände den militära underrättelsetjänsten en varning i direkta ordalag – något djävligt stort i luften kommer in från öster.


SCRAMBLE. I händelse av ett tyskt motanfall från luften var den allierade planen att ställa den defensiva reaktionen under Air Marshal Conninghams befäl, vilket också skedde med omedelbar verkan. Samtidigt med detta händelseförlopp hade de allierade suttit och väntat på klart väder, vilket nu hade anlänt, för att iscensätta deras efterlängtade luftattacker mot mot de framryckande tyska markstyrkorna. Den offensiva delen stod under general Vandenberg och avsevärda flygstyrkor stod redo att ge sig iväg.

Det blev en våldsam, om än märklig, luftstrid, en av de allra största i historien. Av de 16 utvalda baserna skulle 7 drabbas hårt enligt de tyska planerna. Resterande 9 klarade sig relativt väl, antingen genom tyska misstag, eller därför att de allierade hann få upp sina jaktplan i tid. Luftstriderna utvecklades i direkt anslutning till baserna. De allierade piloterna gick direkt från start in i strid, en del tvingades använda sina kulsprutor i samband med att de drog styrspaken bakåt för att lyfta från marken. Man lyfte i ett regn av kulor, granater och krashande plan. Här kom nu stridpiloternas erfarenheter och kunnande in. De allierade piloterna var mycket erfarna och lyckades trots taktiskt undeläge snabbt vrida utvecklingen till sin fördel i luften.


Vad värre var för tyskarna, de allierade erhöll omedelbar och snabb förstärkning över kanalen med hundratals stridshungriga piloter i sina Spitfires and Mustangs. Ett viktigt exempel på tyskarnas misslyckande var det faktum att de allierades luftattacker på Wacht am Rhein denna första dag på intet sätt drabbades av bakslag. Även om general Vandenergs attackplan var upphållna av strider, så styrdes deras uppdrag direkt över till general Doolittles övermäktiga styrkor. Med detta grusades alla förhoppningar för tyska framgångar i Ardennerna. Inom en timmes strid var allt klart, Operation Bodenplatte hade fullständigt misslyckats och man lämnade det allierade luftrummet så fort man kunde.

De allierade förlorade 144 plan på marken. 70 gick förlorade i luften, plus 69 skadade. 35 piloter och besättningsmedlemmar stupade. I betraktelse av förlustsiffrorna ser man en överrepresentation av polska plan och piloter ur RAF-skvadronerna 308 och 317. Det var deras dag. Trots ett våldsamt tyskt angrepp över deras baser, lyckades de ta sig upp och i formidabelt underläge slå tillbaka angreppet


Tyskarnas förluster under Operation Bodenplatte är svårare att sammanfatta. De har medvetet tryckts undan av Luftwaffe efter striderna och historiker har tvingats pussla samman siffrorna med indirekta uppgifter. En slags slutsiffra från 2003 uppger 271 förlorade jaktplan, plus 70 skadade. 143 piloter stupade, ytterligare 70 togs till fånga, 21 rapporterades som sårade. Detta var dock endast inledningen av en mycket svart månad i Luftwaffes historia. Operationerna Bodenplatte och Wacht am Rhein kostade tyskarna under januari 1945: s första två veckor upp till 600 förlorade stridsplan.


Det innebar att Luftwaffe i praktiken blev bortskjutet från luften. Under den resterande våren förmådde aldrig Luftwaffe upprätthålla ett fungerande försvar vare sig i väst eller i öster, utom möjligtvis nattetid. Man kan lika gärna se Operation Bodenplatte som ett veritabelt självmordsanfall i sämsta japansk stil. Det innebar även en allt mer försvårad relation mellan Göring och Hitler under denna den sista våren i deras samarbete. Den fryntlige riksmarskalken i de grälla uniformerna hade ljugit en gång för mycket för sin führer.