söndag 21 maj 2017

En högst märklig batalj


Tiden mellan den 30 april och den 8 maj 1945 var en förvirrad och potentiellt mycket farlig period. Från Adolf Hitlers självmord till undertecknandet av den tyska kapitulationen hängde de områden i Tyskland och Österrike som ännu ej blivit ockuperade av de allierade i ett militärt och politiskt vakuum. Det var mycket upp till lokala ledargestalter att agera uifrån eget förstånd vad gällde deras förhållningssätt till krigsslutet – fred eller Götterdämmerung.

Österrike och delar av Bayern var särskilt drabbade, där isolerade avkrokar bland Alperna fick vänta särskilt länge. De allierade var övertygade om förekomsten av en nazistisk sista befästning och rörde sig därför framåt under stor försiktighet i de djupa dalgångarna. Det skulle visa sig vara en inte helt tokig föreställning, om än kanske i begränsade, men ändå högst märkliga förhållanden.


I den österrikiska delstaten Tyrol, nära Kitzbühel – ej heller allt för långt bort från Hitlers födelseplats, Braunau – ligger byn Itter, känd för sin medeltida borg med samma namn, överlblickande dalgången Brixental. Borgen har varit en totalrenoverad turistattraktion sedan 1878 och det har stått någon form av befästning här sedan mycket länge sedan, först omnämnd 1241. Efter Nazitysklands annektering av Österrike 1938 beslagstogs borgen från dess dåvarande ägare, en Franz Grüner, av de nya myndigheterna.

Under andra världskriget användes borgen Itter för krigsfångar, modell V.I.P. Det var ett vanligt tillvägagångssätt, på båda sidor, att låsa in prominenta fångar i burgna miljöer. 1943 övertogs borgen av SS ekonomiska och administriella kontor, SS-WVHA, och dess chef Oswald Pohl, varvid den blev till en avdelning under koncentrationslägret Dachau. Vid krigsslutet satt här flera franska digniteter, som premiärministrarna Édouard Daladier och Paul Reynaud, tidigare överbefälhavaren Maxime Weygand och general Maurice Gamelin, tennismästaren Jean Borotra, samt Marie-Agnes de Gaulle, syster till Charles och givetvis medlem i motståndsrörelsen.

Madame de Gaulle

Där fanns också flertalet lägerfångar från olika östeuropeiska stater, som skötte allt det praktiska på borgen. De bevakades alla av ett kompani ur SS-Totenkopfwerbände under ledning av SS-Hauptsturmführer Sebastian Wimmer.

När nyheten om Hitlers öde i Berlin nådde Itter, tvekade SS-kaptenen Wimmer. Han var av den fanatiska sorten, som fått den här tjänsten för väl utfört jobb i Dachau. Lägrets siste kommendant, SS-Sturmbannführer Eduard Weiter, hade flytt till Itter och efter ett våldsamt fylleslag hade han skjutit sig själv under mystiska omständigheter. Wimmer ville nu dö för den stora saken. Samtidigt var han medveten om att hans män inte var av frontkaliber, dessutom inte villiga att dö under samma omständigheter som han. En kompromiss antogs. Vaktmanskapet skulle lämna borgen, men Wimmer varnade uttryckligen internerna att han snart skulle återvända med förstärkning från SS, så de skulle inte göra sig några illussioner. Internerna gjorde heller inte detta, men de visste att snart var allting över och de hade inte för avsikt att låta nazisterna ta tillbaka det som nu var deras borg.

Marskalk Weygand lämnar slottet
Man beväpnade sig med de vapen och ammunition vakterna hade lämnat kvar. De agerade mycket på vad en ny och viktig bekantskap informerat dem om, SS-Hauptsturmführer Kurt-Siegfried Schrader. Schrader hade tillbringat den sista tiden på borgen under sin återhämtning från krigsskador. Han var Waffen-SS och det var vanligt att sårade frontsoldater ur dessa led tillfördes SS-Totenkopfwerbände som förstärkning. Enligt hans korrekta antaganden fanns det gott om SS-enheter på flykt i Alperna, på jakt efter ett fäste för Götterdämmerung. Schrader var less och ville hem, han såg detta som en möjlighet att förbättra sina möjligheter och antog därför fransmännens erbjudande om att leda deras försvar mot Wimmers återkomst.

Samtidigt var det viktigt att försöka nå de amerikanska styrkor som närmade sig både norr- och söderifrån. Man sände därför, den 3 maj, ut den f.d. kroatiske motståndsmannen Zvonimir Cuckovic på cykel i jakten efter jänkarna. Han bar med sig ett brev på engelska. Närmaste staden, Wörgl, var fortfarande i tyskarnas händer, så han pressade vidare till Innsbruck, en sträcka på sex och en halv mil i kuperad terräng. På kvällen stötte han på framskjutna delar av amerikanska 409: e infanteriregimentet ur 103rd Infantry Division i en förort till staden. Hans brev väckte uppståndelse, det var viktigt att rädda de tunga fransmännen, men det närvarande befälet saknade befogenheter att agera. Man fick vänta till nästa dag, den 4 maj.

Österrikiska motståndsmän

När man på borgen inte hört något från Cuckovic, sändes även tjecken Andreas Krobot ut på cykel med brev till hands. När han nådde Wörgl hade en kort strid förekommit i staden och österrikiska motståndsmän hade tagit över, under ledning av den mycket erfarne stridsveteranen vid artilleriet, major Josef Sepp Gangl. Major Gangl hade med några ur sin sista bataljonstab bestämt sig för att göra upp med nazister och SS genom att hjälpa civilbefolkningen mot deras farliga fasoner. Han ville bistå borgen med hjälp, men anade att SS snart skulle vara tillbaka både till Itter och Görgl. Istället för att offra sina få soldater på ett okänt uppdrag, stannade han kvar i staden för att skydda civilbefolkningen, väntandes på amerikanerna.

De anlände snabbare än man trott. En spaningsenhet med fyra Sherman tanks och infanteri, under ledning av kapten John C Lee Jr, kom fram samma dag, den 4 maj. Efter följdaktiga kapitulationsåtgärder meddelade major Gangl sin amerikanske kollega om situationen i Itter. Lee fick genast tillstånd att fortsätta från sin divisionstab på 12th Armored Division. Samtidigt hade en stor amerikansk räddningsaktion från Innsbruck stoppats av artilleribeskjutning bara någon mil utanför staden. Endast ett par jeepar slank igenom på väg mot Itter.

Gangl

Hur hade det då gått för SS-Hauptsturmführer Wimmer? Jodå, han hade mycket riktigt stött på forfarande lojala och välutrustade SS-enheter, som utan tvekan var villiga att följa honom som befälhavare. I storleksordningen ett kompani, upp till 150 man, med antitankpjäser, varav en 88: a på släp, rörde de sig nu i riktningen Itter. Vem skulle komma först?

Kapten Lee och major Gangl stötte på patrull vid en bro. Den skulle inte hålla för annat än begränsad tung trafik. Lee beslutade att ta med endast en stridsvagn, samt två lastbilar, 16 amerikaner plus 11 tyska artillerister. Själva körde de två officerarna vidare i Gangls Kübelwagen. På vägen slog de ut en patrull med SS som försökte sätta upp en vägspärr. Av de överlevande lärde de sig att snabbhet nu var av största betydelse. När de på kvällen den 4 maj anlände till borgen blev alla givetvis glada, men det var också en känsla av antiklimax. Varför var de så få?


Försvaret av borgen Itter låg nu i händerna på en sammanlagd plutonstark främlingslegion under ledning av kaptenen vid US Army, Jack Lee, och med löjtnanten vid US Army, Harry Basse, majoren vid Das Heer, Sepp Gangl, och Hauptsturmführern vid Waffen-SS, Siegfried Schrader som ställföreträdare. Lee försökte först få de franska högheterna att hålla sig i skydd i källarvalven, men det var lönlöst. Nu var fransk stolthet på spel och samtliga, inklusive fru de Gaulle, tog sina platser vid muren med vapen i hand. De hade tre fördelar på sin sida, själva borgen, en Shermanstridsvagn (Besotten Jenny), samt att de leddes av mycket stridserfaret folk. Nackdelen var tidsfaktorn, eftersom de inte hade nog med ammunition. Vid det laget hade SS-Wimmer och hans män börjat betrakta borgen genom sina kikare, väl införstådda med vad som var i görningen.

Anfallet kom vid det första ljuset på morgonen den 5 maj. Under skydd av artilleri, som smackade granater in i den tjocka muren, rörde sig SS-männen i sina kamouflageuniformer snabbt uppför sidorna på borgsknallen. Vid porten stod Besotten Jenny och stoppade effektivt allt närmande med sin 75mm kanon och kulsprutor. Det gick snart upp för SS att folket i borgen visste vad de gjorde. Samtliga deras anfall slogs tillbaka av välriktad eld, med svåra förluster som följd. Så slog man ut Jenny med 88: an. Som tur var skadades ingen av besättningen, utan de kunde retirera till fots in i borgen. Striden fortsatte med nya attacker, som alla slogs tillbaka, men ammunitionen började ta slut.

Lee

Tennis-esset Jean Borotra erbjöd kapten Lee tjänsten att hoppa ut från borgen och löpa genom SS-linjerna till amerikanerna för att informera om läget. Lee antog erbjudandet och den tappre fransmannen, iförd delvis amerikansk uniform för att inte bli tagen som spion av båda sidor, tog sig igenom under dramatiska förhållanden och nådde amerikanska 142: a infanteriregementet, som tillsammans med österrikiska motståndsmän kom till omedelbar assistans. Det var ungefär nu, mot slutet av striden, som major Gangl uppe på ett bröstvärn, träffades av en krypskytts kula och dog omedelbart. Han blev försvararnas enda förlust.

Klockan 16:00 den 5 maj 1945 var det hela över. Ungefär 100 SS-soldater, inkl. Wimmer, togs till fånga. De hade förlorat åtminstone 40 man i stupade och sårade. Räddningsstyrkan möttes av en samling äldre fransmän, totalt oberörda, med cigaretter i mungipan, som lovprisade tapperheten hos ungdomarna. Samtliga av dem anlände med flyg till Paris redan den 10 maj. Amerikanerna, som gillar fair play, gav frisedlar till samtliga deltagande tyska soldater på den egna sidan, så de kunde resa hem utan besväret med ett par veckor i krigsfångeläger. Major Gangl begravdes med alla hedersbetygelser av amerikanska armén och erhöll postumt hedersmedborgskap i det nya, fria Österrike. En gata i Görgl är uppkallad efter honom.

Premiärminister Deladier efter striden

Striden om borgen Itter har för alltid placerat den på kartan för tusentals turister per år. Det var den enda striden under hela andra världskriget där tyska och amerikanska soldater slogs på samma sida. Det var sannerligen en högst märklig batalj.







lördag 13 maj 2017

Italienska fälttåget 1943-1945


Med det som kallas The Italian Campaign menar man i första hand kampen om det italienska fastlandet, själva stöveln. Befrielsen av Sicilien var en inledande bisak. Orsaken till detta beror på krigets skiftande karraktär i det att Italien kapitulerade i samband med invasionen av fastlandet, Benito Mussolini avsattes och fängslades, samt att Italien därefter bytte sida till de allierade. Tyska Wehrmacht blev nu dessutom ockupationsmakt, med stöd av de italienska fascisterna.

Bakgrunden till detta fälttåg var mycket Winston Churchills ovilja att släppa fram en invasion över Engelska kanalen mot det franska fastlandet. Han fruktade, liksom den brittiska militären, en upprepning av första världskrigets västfront. I detta agerade man emot inte bara USA, utan även Sovjetunionen, som båda krävde en snabbare utveckling i kriget som helhet. Det italienska fälttåget blev därför en kompromiss. De västallierade kunde nå en önskad avlastning av östfronten, riktad mot det Churchill föredrog att kalla – axelmakternas oskyddade buk.

Fältlmarskalk Albert Kesselring

Amerikanerna gillade det inte alls. Deras engagemang skedde under protest då de betraktade fälttåget som en missriktad överkurs och ett slöseri med resurser. De fick rätt i mycket med sin attityd. Det italienska fälttåget blev långt, segt och hade ofta karraktären av första världskrigets västfront, fast i extremt kuperat landskap. Det skulle bidra stark till Churchills förlust av pondus bland de tre stora.

Med de allierades invasion, Operation Baytown, av det italienska fastlandet vid stortån, d.v.s. staden Reggio, den 3 september 1943, kapitulerade Italien under fältmarskalk Pietro Bodaglio, den nye premiärministern. Detta följdes direkt av ytterligare en invasion vid Taranto, Operation Slapstick, och amerikanernas inträde vid Salerno, Operation Avalanche, båda den 9 september. Dessa manövrer, utom Avalanche, som beläget betydligt längre norrut tog merparten av tyskarnas försvar och över 3 000 förluster, fortlöpte relativt smärtfria och amerikanerna pekade åter på blodiga järtecken.


Fortfarande vid den här tiden leddes dessa operationer av general Bernard Montgomery, som chef för brittiska åttonde armén, Ökenråttorna. Stora omvälvningar var dock på gång. Montgomery skulle förflyttas till England och ta över den nya 21th Army Group inför Operation Overlord i juni 1944. Åttonde armén togs därmed över av generallöjtnant Oliver Leese, senare generallöjtnant Richard McCreery. Den amerikanska sjunde armén hade även de förlorat sin gamla chef, general George Patton, till England och det bestämdes också att de skulle stanna på Sicilien som ckupationsarmé. Senare skulle de ingå i Operation Dragoon, invasionen av södra Frankrike, augusti 1944. En ny amerikansk armé, den femte, under generallöjtnant Mark W Clark, hämtades upp från Nordafrika. Tillsammans ställdes de under 15th Army Group och fältmarskalk Sir Henry Maitland Wilson, Supreme Allied Commander i Medelhavet. I december 1943 skulle den positionen tas över av fältmarskalk Sir Harold Alexander.

När man tänker Italien så ser man framför sig sol och bad, pitoreska små kuststäder, Rom, Venedig, Florens och vingårdar i Tuscana. Krigets vardags-Italien innebar den långa bergskedja som utgör den italienska halvöns ryggrad, med en myriard av floder som rinner från den, västerut såsom österut. Det innebar branta kuster och två vintrar av misserabelt väder i iskallt snöglopp och djup lera. Italien var obarmhärtig för den avancerande armén och ironiskt nog, välkomnande, åtminstone militärtaktiskt, för försvararen. När sedan försvaret leddes av en av tyska Wehrmachts allra främsta härledare, då blev detta fälttåg till ett nära på två år långt helvete.

Generalöverste von Vietinghoff

Tyskarnas version av det italienska fälttåget kan summeras i ett enda namn, Luftwaffe Generalfeldmarschall Albert Kesselring. Vid sidan av fryntlig nazist och personlig vän till Hermann Göring, så var Kesselring konkurrent om den absoluta toppositionen som tyskarnas bäste general. Han var ett geni, en tidigare artilleriofficer och tekniskt snille, som byggt upp Luftwaffe från ingenting, skapat och lett den 2: a luftflottan både i väst och öst, och sedan november 1941 Oberbefehlshaber Süd, med ansvar för hela Medelhavet. I denna position hade han läxat upp general Erwin Rommel i militär strategi, vilket medfört att primadonnan gick till sin vän führern och klagade, varpå Göring inte vågade backa upp sin favoritgeneral när han hade rätt, så Rommel förlorade vid El Alamein.

Kesselring hade sin stab i Rom och var fortfarande chef för Luftflotte 2, så även för Heeres Gruppe C, som hade två arméer till sitt förfogande inför försvaret av Italien: Den tionde armén, under Generaloberst Heinrich von Vietinghoff, och den fjortonde armén, under general Eberhard von Mackensen, båda mycket skarpa fältherrar enligt den preussiska traditionen. Det faktum att italienarna bytte sida mitt i alltihop, tog Kesselring med jämnmod. Detta var nu en strikt militär angelägenhet, inte en politisk sådan, vad brydde han sig egentligen om att Mussolini satt fängslad på Campo Imperatore. Istället fär att slösa sina begränsade styrkor på ockupationstjänst, så släppte han lös en kvarts miljon fortfarande lojala fascistiska svartskjortor på civilbefolkningen.

Monte Cassino

Styrkeförhållandena var slående. Kesselring befogade som mest över ca 750 000 man, med små möjligheter till ersättningspersonal, de allierade 1.4 miljoner, med närmast obegränsade resurser. De allierade hade också nästan luftherravälde och havet var en No Go Zone för tyskarna. Av alla de stridande arméerna i Italien var den amerikanska den mest sammansatta och reguljära, med friska trupper direkt från Staterna. För första gången ställde man nu upp med rena latinamerikanska, frivilliga trupper i amerikansk uniform, bl.a. en komplett brasiliansk infanteridivision. Samtidigt anklagade Pentagon det brittiska War Office för att inte ge sitt allt i denna kampanj. Britternas nya åttonde armé blev snabbt en ren imperialistisk affär när nu de brittiska enheterna återvände hem för Overlord. De kom från Kanada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika och Indien, men också från det fria Frankrike, Belgien, Syrien, Tjeckoslovakien, Grekland och – som väl var – Polen.

Tyskarna var även de ett hopkok av vad Kesselring kunde finna i den nu mycket ansträngda soldatpoolen. Han hade officerskårens absoluta lojalitet och skicklighet oavsett förband och soldaterna litade ännu helhjärtade på deras ledare. Italienarnas frånfälle hade haft en mycket samlande effekt på tyskarna. Arméenheterna var decimerade, men namnkunniga och erfarna. Hans pansar var tight, men mycket dödligt. Hans största tillgång var också det han hade mest kontroll över – Luftwaffe. Göring hade ställt så mycket av flygvapnets markstyrkor han förmådde till sin väns förfogande. Nästan hela Kesselrings infanteri bestod av Fallschirmjäger, Hitlers gröna djävlar. Det var general Alfred Schlemm och hela hans 1. Fallschirm Korps, samt ytterligare ett par fristående fallskärmsdivisioner. Där fanns också resterna av 1. Fallschirm-Panzer Division Hermann Göring, under generalmajor Paul Conrath.


Det var hårda, fanatiska män, som tog striden hela vägen ut och sedan ytterligare en bit, som satte stolthet i lidandet. De allierade kände lika mycket beundran som skräck inför dessa krigares förmåga, dessa gossar från det tyska låglandet, som behärskade de italienska bergen bättre än vad italienarna själva någonsin gjort.

Låt ridån gå upp.

De allierades avanceman norrut, utefter den italienska stöveln hade, förutom de formidabla geografiska hindren, att stort antal upplagda tyska försvarslinjer att betvinga. De kom i kluster efter varandra, mellan större reträtter då tyskarna behövde omgruppera och reorganisera. Dessa linjer bar namn som Bernhardt, Adolf Hitler, men också Volturno och Caesar. Linjerna var inte särskilt befästa, utan tjänade mer som förberedda, benämnda positioner vid förstärkning och reträtt. De följde dock alltid de högre bergsformationerna och var valda med stor omsorg. Förutom dessa kunde de allierade alltid räkna med eldöverfall, när och var som helst. De tyska fallskärmsjägarna tog sig lätt fram per fot med mulåsnor. De allierade höll sig till de få och svåragerade landsvägarna. Deras huvudsakliga moteld utgjordes av flygattacker, eller artilleribeskjutning, både från land och från havet. Man litade mycket till sin överlägsna eldkraft.

General Clark i Rom

Amerikanerna hade det tyngsta lasset att dra, vilket de aldrig lät britterna att glömma. De avancerade utefter den västra sidan av halvön, där den mesta infrastrukturen och de stora städerna Rom och Neapel låg. Det kom att ta hela 10 månader att nå och befria Rom och då hade de allierade under våren 1944 utkämpat de två mest ökända slagen under kampanjen – Monte Cassino och Anzio.

Monte Cassino ligger 13 mil sydost om Rom. Det är en bergstopp på 520 meter, krönt av ett stort kloster uppfört av St. Benedikt av Nursia år 529 e.kr. Vid andra världskriget kom klostret, som dominerar omkringliggande landskap, att ingå i tyskarnas Vinterlinje, en del av det sörre komplexet Gustavlinjen. Efter julfirandet 1943 stod det klart för Vatikanen att ett av deras mest monumentala klenoder stod under direkt hot för krigets fasor. De kontaktade Kesselring i Rom, som försäkrade dem att hans trupper inte hade för avsikt att inta klostret, eller att använda det som en del av försvarssystemet. Däremot, menade han, var det fienden som utgjorde det största hotet med sin eldkraft och vilja att använda den. Vatikanens kontakter med de allierade blev mindre fruktsamma och klostret bombades till ruiner. Dessa intogs därefter av tyskarna – ruiner är betydligt enklare att försvara än stående byggnader.

Anzio

Slaget började den 17 januari 1944 och under fyra månader skulle både amerikanska, brittiska och franska trupper stånga sig blodiga mot bergssluttningen. Till sist, i maj, kunde generallöjtnant Wladyslaw Anders polska II Army Corps ta toppen. Cassino hade då kostat de allierade otroliga 55 000 totala förluster, tyskarna hade förlorat 22 000 man.

Kuststaden Anzio ligger lite drygt 5 mil söder om Rom. Med början den 22 januari 1944 landsattes här US VI Army Corps, under generalmajor John P Lucas, som ett led i vad som också kallas slaget om Rom, till vilken även Monte Cassino tillhörde. Målet med landsättningen var att vinna tid. Istället för att stångas till lands, ämnade man kringgå flera tyska försvarsposition. Tanken var god, men amerikanerna hade lärt sig av att slåss mot tyskarna och väntade sig en tuff match – men kanske inte så tuff. I amerikansk militärhistorik benäms Operation Shingle som en generalrepetition inför Omaha Beach i Normandie och kallas därför alltid Bloody Anzio. General von Mackensen satte in enheter ur general Schlemmes fallskärmsjägare och LXXVI Panzer Korps, under General der Panzertruppe Traugott Herr.


En fruktansvärd och utdragen strid utspelade sig, där amerikanernas brofäste inte var säkrat förrän kort innan general Mark Clark, mycket nödig, kunde rulla in i ett jublande Rom den 5 Juni. Då hade han tvingats byta ut general Lucas redan i februari, mot den mer stridbare generalmajoren Lucian K Truscott. Anzio kostade amerikanska armén 45 000 man, varav hela 7 000 stupade. Tyskarna förlorade 40 000 man, 5 000 stupade. Clarks segerfest i media blev kortvarig, dagen efter, den 6 juni, startade Operation Overlord på andra sidan Europa.

Efter Roms befrielse, Kesselring hade struntat i Hitlers krav på strid om staden, och mot hösten 1944, ett år in på kampanjen, försämrades tyskarnas positioner. Italienarna hade organiserat sig, motståndet bakom de tyska linjerna började hårdna, trots att den frigivne Mussolini nu ledde sin Salòrepublik, en tragisk marionettregering. Nästa steg för för de stridande parterna låg längre norrut, utmed bergskedjan Apenninerna, och bar samlingsnamnet Gotiska linjen.


Det här skulle bli fältmarskalk Kesselrings sista strid i Italien. Han skadades illa i en trafikolycka den 23 oktober 1944 och förflyttades på vårkanten 1945 till Tyskland, där han blev den siste Oberbefehlshaber West. I hans ställe togs befälet över av generalöverste von Vietinghoff, med general Joachim Lemelsen som ny chef för tionde armén.

Slaget om Gotiska linjen utkämpades i första hand av brittiska trupper, med förstärkning av vad som nu kallades Forca Expedicionaria Brasileira, FEB, under blivande fältmarskalken hemmavid, den gamle revolutionären, general Joao Baptista Mascarenhas de Morais. De bestod av 25 000 man i amerikansk uniform. De gjorde väl ifrån sig. Nu hjälpte det föga, eftersom tyskarna bet sig fast likt iglar och linjen höll hela vintern. Tyskarna gav inte med sig mycket därför att de italienska fascisterna lyckats värva soldater till den hårt pressade fjortonde armén, nu under namnet Heeresgruppe Ligurien. Precis som i Nordafrika hade tyskarna lyckats skaka fram dugliga italienska trupper, 54 000 av dem, även under dessa svåra omständigheter. Italienska generaler, som Alfred Guzzoni och den otäcke ultrafascisten Rodolfo Graziani, fick nu en andra andning.


Inte förrän tidigt i mars 1945 gav tyskarna vika och retirerade i god ordning över Podalen och upp i Sydtyrolen och Alperna. Italienarna vek av mot väster och Turin, för att där möta sina öden tillsammans med Mussolini.

I januari byttes von Vietinghoff tillfälligt ut av Kesselring, vars ansvar åter inkluderade den italienska fronten. Kesselring ville att han skulle upp till Lettland och Festung Curland för att styra upp saker och ting där. Det italienska befälet under tiden togs över av honom själv. Von Vietinghoff återvände i mars, men placerade General der Infanterie Friedrich Schulz som operativ chef för resterna av tionde armén i Tyrolen. Dessa musikaliska stolarna bland befälet hade ingen menlig inverkan på tyskarnas uppträdande i strid. Myten om en omöjlig nazistisk fästning i Alperna blev mycket stark bland de allierade trupperna, både i Italien och i Tyskland. Man ville allt för livet inte möta dessa krigare i dessa berg.

Lynchad Mussolini med älskarinna

På Kesselrings inrådan inledde von Vietinghoff kapitulationsförhandlingar genom schweiziska statens försorg. Därigenom kapitulerade tionde tyska armén officiellt på eget initiativ, via ombud och blev därför den enda tyska armén som gav sig obesegrade. Under ledning av General der Panzertruppe Hans Röttiger marscherade drygt 150 000 man i perfekt ordning nerför Alperna och hem till Tyskland.

Det italienska fälttåget kostade de allierade otroliga 60 000 i stupade. Tyskarna förlorade ca 150 000 man, det jämnaste förhållandet i förluster mellan allierade och tyskar under andra världskriget. För amerikanerna står Italien för sig i historien. Det är bitterhet som dominerar. I decennier tystnade gamla veteraner när de konfronterade dem från The Italian Campaign, de som verkligen offrade sig för ett fritt Europa.


Fotnot:
I slutet av Stephen E Ambroses roman och föjldaktige miniserien på TV, Band of Brothers, finns en scen där en tysk general ber att få tala till sina män inför deras kapitulation. Scenen bygger på flera säkra vittnesmål och det handlade om en tysk general ur tionde armén – spelad av den i sammanhanget mycket kände tyske skådespelaren Wolf Kahler – talandes till sin stab. Det är inte klart vilken general det skall föreställa, men han citerade definitivt William Shakespeares Henry V.


Den händelsen gav romanen och TV-serien sitt namn, men inte ens författaren Ambrose, eller producenterna Steven Spielberg och Tom Hanks förstod den mycket dubbeltydiga betydelsen i just detta ögonblick i historien.

söndag 7 maj 2017

Peleliu


Det här blir en cake walk och kommer att vara över på tre dagar.

Denna förutsägelse gavs av generalmajor William H. Rupertus efter att ha sett lägeskartorna över hans nästa uppdrag som chef för 1st US Marine Division, Peleliu*, en liten ö i gruppen Karolinerna, nordväst om Nya Guinea. Det var i augusti 1944, direkt efter slaget om Saipan. Uppdraget döptes till Operation Stalement II och blev ytterligare en förberedelse inför invasionen av Filippinerna. General Rupertus var en hårding, en Marine rakt igenom. Han hade varit divisionens ställföreträdande chef sedan krigsstarten och tagit över lederskapet 1943 efter det att legenden från Guadalcanal, general Alexander Vandegrift, tagit befälet över I Marine Amphibious Corps.

Det var general Rupertus som innan kriget skrev Rifleman’s Creed, en slags bön för det allra yttersta av gevärsmannaskap, ett opus för det egna vapnet, som varje marinsoldat måste lära sig utantill än till våra dagar.


Stalement II var ett ödesmättat namn på något som gav dåliga vibbar ända upp i amerikanska flottans toppskikt. Amiral William Halsey varnade för att hans spaningsflyg drog på sig ovanligt mycket luftvärnsled från den lilla ön. Peleliu hade en väl tilltagen, men av japanerna övergiven flygbas med två långa start- och landsningsbanor som i ett kors på den södra delen av ön. Vare sig flottans flygstridskrafter eller arméns flygvapen såg det som absolut nödvändigt att inta ön, åtminstone inte för invasionen av Filippinernas skull. Beslut fattades ändå att anfalla ön. Om det nu ändå skulle bli en cake walk, menade man. Jobbet gick till Rupertus 1st Marine Division ur III Amphibious Corps, med arméns 81st Infantry Division, under generalmajor Paul J. Mueller, i reserv. Det där sista var inte något Rupertus gillade, han var känd för sin avoga inställning till att armén var för nära kåren i sånt som han inte ansåg var deras business.

Den totala amerikanska invasionstyrkan bestod av 47 000 man infanteri. Fem stycken slagskepp, sju kryssare och åtta hangarfartyg ur amerikanska femte flottan, tillhandahöll artilleri- och flygunderstöd, samt transport och underhåll, mer än 100 fartyg. Chef var konteramiral Jesse Oldendorf. Oldendorf var av Stillahavsflottans chef, amiral Chester Nimitz, ansedd som en av hans tre bästa flaggofficerare, alltså amiraler i stridskommendering. Han var trots det en doldis som skulle utmärka sig särskilt senare i historien, under invasionen av Filippinerna och slaget vid Leytebukten.


Vad en del tvivlare i den amerikanska ledningen tyckte sig se var ett japanskt försvar utöver det vanliga för en ö av Pelelius storlek. De hade inte fel. Den japanska militära närvaron var större än under liknande förhållanden och räknade nästan 11 000 man fördelade på 2: a regementet ur 14: e infanteridivisionen, 49: e kombinerade brigaden (bl.a. marininfanteri och fallskärmssoldater), samt mindre enheter kopplade till flygfältet. Man hade också 17 lätta stridsvagnar, vilket var unikt. Där fanns även flera hundra civila arbetare från Okinawa och Korea. Allt stod under ledning av generallöjtnant Sadae Inou, men försvaret av Peleliu var organiserat av chefen för 2: a regementet, överste Kunio Nakagawa. Under den kommande striden skulle general Inou befinna sig med resterande divisionen på den närliggande ön Angaur, en sekundär position i sammanhanget.

Japanska krigsmakten hade under 1944 sett över sin taktik för defensiv strid på öarna. Man hade skrotat den hittills förda taktiken, att möta fienden vid stranden i syfte att kasta tillbaka dem. Istället ämnade man nu agera på djupet och istället utnyttja terrängen med bunkrar och försåt. Syftet här var att dra ut på striden så mycket som möjligt. Man ville blöda ut amerikanerna. Insikten att i en demokrati kan folkviljan besegras och politikerna tvingas till villkorlig fred, hade slagit rot. Både Inou och Nakagawa visste att läget var hopplöst för dem och åtminstone den ståndaktige översten hade redan meddelat sin familj att han skulle dö på Peleliu. Soldaterna var väldrillade och nogsamt indoktrinerade för sitt uppdrag, segern låg i så många döda amerikaner som möjligt, innan de själva tilläts att dö.


Nakagawa hade organiserat vad som bör ses som det skickligaste försvaret någon japansk styrka lyckats med i Stilla havet. Hans system av befästningar, löpgravar och tunnlar var av högsta klass. Han utnyttjade mycket väl de djungelklädda bergen utmed den nordliga delen av ön för positionering av artilleri och granatkastare. Det var där slutstriden skulle stå. Nakagawa förstod att amerikanerna skulle gå iland där det var enklast, vid den flacka, sydliga delen, där flygfälten låg. Han behöll enbart en bataljon infanteri där nere, väl nergrävda i skyttegravar och värn under fruktansvärda förhållanden. Peleliu ligger vid ekvatorn och vid den här tiden på året förvandlades denna del av ön till en formidabel stekpanna. Här skulle han grilla amerikanerna, något som även drabbade hans eget folk minst lika illa.

Mycket riktigt, på morgonen den 15 september gjorde sig den första vågen av marinsoldater redo att från trupptransportfartygen storma Pelelius stränder. Det hade föregåtts av ett sedvanligt bombardemang av kända ställningar på ön från marinartilleri och attackflyg. Valet av den flacka, sydvästra stranden var naturlig, längre norrut var visserligen stränderna mer tillgängliga, men bergen tornade upp sig direkt därefter och det ansågs allt för vågat. Problemet med de valda stränderna var att de hade en barriär av korallrev framför sig. Det omöjliggjorde ett närmande med landsstigningsbåtar, utan man måste använda sig av enbart LVT: s, Landing Vehicle Tracked, pansrade amphibiefordon för trupptransport. Det, i sin tur, innebar en betydligt långsammare landsättning av trupp, eftersom de rymde mindre än hälften antal soldater som en landstigningsbåt klarade. I den händelse japanerna försökte sig på ett omedelbart frontalangrepp, så kunde det innebära katastrof. Därför bestod även första vågen av kanonbestyckade LVT: s, som skulle stanna kvar på stranden och bekämpa fienden.


Man hade därmed helt missbedömt japanernas positioner på ön. Dessa var mycket väl förskansade och den inledande kanonaden skrapade bara på ytan. När nu marininfanteriet närmade sig stranden möttes de av svår artillerield från bergen, samt även kulspruteeld från flera ställningar något längre in från stranden. Det hade man inte räknat med. Landstigningen blev snabbt ett helvete snarlikt Omaha Beach i europeiska Normandie två månader tidigare. Marinkårssoldaterna skyndade sig upp från stranden och sökte skydd vid brynet till den krans av palmdungar som omgärdade flygfältet. Kulspruteelden var mördande, artillerigranater exploderade överallt, flera LVT: s träffades.

Enheter ur 1: Marinregementet landsteg på den nordligaste delen av stranden. Dess chef, överste Lewis Chesty Puller, nära på dödades när en granat landade i hans LVT och slog ut huvuddelen av hans stab. För de första enheterna som landsattes handlade det bara om att upprätta en eldlinje ifall japanerna skulle slå till med en motattack. Den kom dock aldrig.


I den amerikanska marinkårens officiella historik utgör Peleliu en snäppet värre erfarenhet än Iwo Jima. Det är deras värsta strid, ingen marinkårsdivision har tagit så stora förluster som First Marines hösten 1944. Från att ha suttit fast på en smal remsa mellan havet och det stora flygfältet, blev man nu tvugna att försöka stöta vidare framåt, totalt exponerade från orubbat japanskt artilleri i bergen ovanför dem, ut på en stekhet platta, genomsållat med dolda bunkrar. Till sist reducerades taktiken till frontalangrepp en masse över startbanorna. Man måste göra plats för det egna artilleriet vid stranden, då sjöartilleri var alldeles för trubbigt under så små marginaler. Det var som Somme 1916 än en gång. Dessa oerhört dyrköpta anfall krävde ledare som Chesty Puller att kommendera och genomföra.

På det stekheta flygfältet fanns det både fästningar och stridsvagnar. Marinkårssoldaterna tvingades improvisera strider de aldrig utfört tidigare. Man försökte med avancerad eldledning av slagskeppens svåra artilleri och många japanska tanks pulvriserades av massiva 30 cm granater. Friendly Fire var mycket vanligt. Mitt i röran kommenderade överste Nakagawa plötsligt välplacerade motattacker och striden övergick i handgemäng i vilket ett japanskt kompani reducerades från 157 man till blott 18. En amerikansk kompanichef, kapten George Hunt, och en korpral vid en kulspruta, Henry Hawn, rekommenderades till Navy Cross av överste Puller, för aktioner långt utöver deras plikter och förutsättningar. Det kom att ta tre dygn att ta hela flygfältet. Här föll merparten av de totalt 11 000 förluster amerikanerna tog på Peleliu.


Under tiden hade general Muellers 81: a infanteridivision tagit sig an ön Angaur, där en kort men våldsam strid raderade ut allt motstånd och man faktiskt tog general Inoue till fånga. Han hade inte för avsikt att stupa med sina män. Med armén i stort sett sysslolös vändes fokus till huvudön och operationens egentlige ledare, amiral Oldendorf, kommenderade Mueller att förbereda en andra landstigning för att lösa trycket på marinkåren. General Rupertus tre regementen, 1: a, 5: e och 7: e hade samtliga engagerats i de mördande striderna. Han hade de facto inga reserver längre. Pullers 1: a regemente hade förlorat nästan 1 800 man, d.v.s. 70 procent av sin styrka och han signalerade nödvändigheten i att kunna ta sitt sarjade förband ur striden för rekonstruktion.

När Rupertus protesterade arméns inblandning fick Oldendorf nog och hans maringeneral fick sin nästa, mycket klara order från chefen III Marine Amphibious Corps på Nya Guinea, generallöjtnant Roy S Geiger – Stand down, Sir. Now! Den 23 september gick 321: a och 323: e infanteriregementena iland på stränderna vid den västra foten av Pelelius nordliga berg. Terrängen här var betydligt svårare än vid flygfältet, med en stark omedelbar stigning i djungelmiljö, men japanerna hade inte väntat anfall här och armén kunde embarkera i det närmaste ostört. Striderna uppför bergssidan blev naturligtvis mycket hårda, men då marinkåren stötte vidare söderifrån, så kopplade nu amerikanerna greppet om situationen. Man kunde härmed bättre eldleda sitt eget artilleri och marinflyget, samtidigt som japanerna måste sprida ut sitt försvar på två sidor.


Under ytterligare två månader sprängde och brände man ut överste Nakagawa försvar till sista man. Nakagawa begick seppuku i sin bunker den 24 november 1944. Han befordrades postumt till generalmajor av Tokyo. Endast 200 av de 11 000 försvarare på Peleliu togs till fånga. Av dem var hela 180 civila arbetare, många koreaner. 2 800 amerikaner hade stupat. General Rupertus Cake Walk hade visat sig vara ett blodbad och resultatet lät inte vänta på sig. Han förlorade befälet över 1st Marine Division direkt efter stridernas avslut i november och blev istället chef för Marine Corps School, Qantico, Virginia.

Det blev för mycket för honom och han avled i en hjärtattack redan den 25 mars 1945. Ny chef för First Marine blev istället generalmajor Pedro del Valle, tidigare artilleriadjutant under general Geiger. Del Valle var marinkårens förste latinske general och han ledde divisionen med den äran under resten av kriget.





Rifleman’s Creed
This is my rifle. There are many like it, but this one is mine.
My rifle is my best friend. It is my life. I must master it as I must master my life.
Without me, my rifle is useless. Without my rifle, I am useless. I must fire my rifle true. I must shoot straighter than my enemy who is trying to kill me. I must shoot him before he shoots me.

My rifle and I know that what counts in war is not the rounds we fire, the noise of our burst, nor the smoke we make. We know that it is the hits that count. We will hit... My rifle is human, even as I, because it is my life. Thus, I will learn it as a brother. I will learn its weaknesses, its strength, its parts, its accessories, its sights and its barrel.

I will keep my rifle clean and ready, even as I am clean and ready. We will become part of each other.

Before God, I swear this creed. My rifle and I are the defenders of my country. We are the masters of our enemy. We are the saviors of my life.
So be it, until there is no enemy, but peace. Amen.



* Idag den oberoende staten Palau.Pe

lördag 6 maj 2017

Ett geni för krig


General Patton är fortfarande baktalad i historien. Den gamla kadren av militärhistoriker, de som beundrade de okontroversiella, städade härförarna under decennierna närmast efter kriget, som Eisenhower, Bradley och Montgomery, de har nu mer eller mindre dött bort, men deras arv lever kvar. Patton skulle ha varit dålig på koordination, han skulle ha varit medioker i defensiv krigföring, säger man.

Samtliga är eniga i en sak. Patton hade en specifik uppgift i andra världskriget. En del dystergökar kallar det förföljelsekrig – pursuit tactics – andra säger som det är, d.v.s. besegrandet av det tyska, mekaniserade kriget. Och han gjorde exakt det, i Nordafrika, på Sicilien och i Frankrike. Patton hade inget till övers för senfärdighet, därav anklagelsen om brist på koordination. Som amerikansk arméchef i Europa berördes han sällan, eller aldrig av försvarsstrid. Sånt sysslade man eventuellt med betydligt längre ner på förbandsstegen. Det var heller inget han beivrade.

Så, vad var det då som gjorde Patton till Patton, vad gjorde honom så framgångsrik att hans kollegor och deras levnadstecknare hatade honom så? Det var två saker: Hans modus operandi, tillvägagångssätt, samt hans mentalitet. Tillsammans gjorde dessa egenskaper honom, trots all kontroversitet, till ett sant geni för krigsföring.


Det mest utmärkande med Pattons taktik var hans konstanta hamrande på fienden. Det här var alls inte något finlir, utan det var ett upprätthållande av stridens momentum 24/7. För att klara detta ställde Patton mycket stora krav på i första hand sin arméstab. Hans handplockade staber utgjordes av en samling udda nördar valda utifrån deras kompetens enbart, aldrig något annat. Detta var viktigt eftersom han sällan, eller aldrig, hängde över dem i kartrummen. Patton ledde i första hand sin armé från fronten, varför han var beroende av snabb och korrekt kommunikation, vilket han bemästrade till fullo.

Hans stab förväntades att alltid vara offensiv, alltid bibehålla aktiv stridskontakt och slå fienden till förstörelse och underkastelse, alltid. Det existerande inga ursäkter för att hålla upp med kriget, om än så bara för en minut. Ett sådant här fanatiskt momentum i strid är mycket svårt att upprätthålla med så stora formationer som en hel fältarmé om två till tre krårer, 15-25 divsioner och mer än en kvarts miljon man. Patton gjorde det, ihållande, som antagligen den ende generalen under andra världskriget. Det var hans signum.

Som fiende var dina uppgifter tre till antalet, antingen att dö, kapitulera eller att fly. Patton brydde sig inte om vilket, ditt välbefinnande var helt och hållet ditt huvudbry. Du kunde stundtals vara smart och ståndaktig, lyckas avvärja Pattons infanteri för en timme eller så, bara för att bli hamrad till pulver av hans artilleri, pansar och/eller attackflyg. Pattons infanteri var antagligen det mest skyddade fram till den tiden i historien, vilket hans relativt små förlustsiffror berättar om. Han hade en metodik som han kallade koka-soppa-på-en-spik-taktik. Spaning var fundamental för honom, inte enbart för att samla underrättelser, utan även för att initiera direkta anfallsriktningar. Patton suddade effektivt ut gränsdragningar mellan spaning och anfall.


En mycket obskyr spaningsposition med en liten grupp i ett skogsbryn, kunde på några minuter övergå i tung spaning, ett test av en anfallsriktning, som snabbt exploderade i ett fullskaligt anfall med samtliga resurser bakom sig. Den strame och till synes formelle Patton var i själva verket en mycket djärv improvisatör, en militär virtuous i stor skala. Pattons ledarskap var helt ambulerande, ständigt på resande fot i ett halvbandsfordon eller i en jeep, ibland i ett spaningsplan. En chef för spaningsgruppen i skogsbrynet kunde räkna med att inom ett dygn få en dunk i ryggen av Patton själv, bli kallad ”en djävla stridskuk” och få en flaska bourbon till de ”underbara grabbarna”. Många liknade hans ledarstil med en mycket engagerad idrottsledare, en sån man älskar att följa till helvetet och tillbaka.

Det kunde också innebära att ett stabskompani på en bataljon kunde få sina lägeskartor korrigerade av en plötsligt uppdykande Patton – ”det där kompaniet befinner sig inte där, utan där”, eller ”bron där är nästan reparerad, markera den för infanteriövergång per omgående”. Patton hade koll på makronivå som ingen annan general. Han kände till samtliga sina förbands positioner och stridsvärden. Han visste status på pansarenheter, hur många vagnar de hade redo för direkt strid, hur många som kunde vara det inom tolv timmar, eller nästa dag – tjugofyra timmar om dygnet, alla dagar i veckan, månad ut och månad in. Denna dedikation  och kompetens kom från ren och skär passion. Patton var unik på så vis att han öppet erkände att han älskade det han gjorde, att det var höjden av hans liv att leda män i strid – under stundom en uttalad kärlek till kriget. Det var en helt klart kontroversiell ståndpunkt, men helt nödvändig i hans verksamhet som stridande arméchef.

Patton var den mest amerikanske av generaler. Bland samtliga landsmän bland generaler var han den som kontinuerligt och framgångsrikt praktiserade klassisk amerikansk krigsdoktrin. Denna doktrin talade om rationalitet i första rummet. Fienden besegras genom att man alltid tar initiativet, med rörelse och framför allt med överlägsen eldkraft. Det har sagts att Patton tog över och finjusterade tyskarnas blixtkrig, men problemet med det påståendet är att han beskrivit det redan under tidigt 1930-tal, i artiklar och essäer när han fortfarande var överste. Patton var en produkt av funderingarna kring den mekaniserade striden redan från första världskriget. Ett av hans tidiga utfästelser var det bevingade uttrycket – det finns inget som heter land för stridsvagnar. Med detta menade han båda tolkningssätten, d.v.s. att man inte skulle snöa in på vissa föreställningar kring pansarstrid, samtidigt som det aldrig fanns någon ursäkt för att inte använda stridsvagnar.


Patton menade dödligt allvar när han instruerade sina förbandschefer att ignorera sina flanker. Bakom detta stod hans närmast abnorma självförtroende i strid. Med kommunikationer, organisation och laganda kan allt repareras på slagfältet. Flanker var fjollerier som fienden skulle bekymra sig för, det var deras problem. – Vi håller inga fronter. Jag vill aldrig höra mina män säga att vi håller någonting, det är fiendens jobb att försöka hålla sig fast. Det enda vi håller taget i är deras snokar så vi kan sparka dem i röven hela tiden. Vägar och broar var till att marschera på, skog och mark var dit fienden flydde till, om de överlevde, vill säga.

Det är viktigt att komma ihåg en sak rörande Patton. Wehrmacht, hela militarismens absoluta världselit, respekterade honom som ingen annan fiende. Tyskarna fruktade honom, hos honom såg de deras egen antidot. Patton var den ende fiendegeneralen som var värdig deras beundran. När tyska generaler togs till fånga och de insåg att de tagits av amerikanska tredje armén, hände det ofta att de begärde audiens hos Patton. Han gav dem aldrig det, istället gjorde han klart för alla att han inte fratiniserade med fienden. De hade givit upp, i motsats till att stupa för sitt land. Han såg det som en svaghet och han hade inget till övers för det. Först efter kriget kunde han hälsa på tillfångatagna generaler. Han möttes alltid med det stramaste givakt. General Norman Schwarzkopf Jr. antog samma förhållningssätt efter Operation Desert Storm – kapitulera eller dö för ditt land.

Patton gick på övertid under andra världskriget. Generalerna George Marshal och Ike Eisenhower behövde honom och gav honom den tiden. Det var politik som hindrade honom att utveckla sitt geni fullt ut och det frustrerade honom och blottade hans svagheter. Det är helt uppenbart att om man gett Patton rollen som spjutspets i Europa efter Normandie, så hade Nazityskland besegrats innan julen 1944, Berlins roll hade blivit oändligt mycket svårare att bortförklara politiskt och med stor sannolikhet hade Europas efterkrigsliv sett annorlunda ut, antagligen också det kalla kriget.



Kanske hade Patton levt många år till och kunnat försvara sitt eftermäle, men det är klart, då hade han avlidit av total leda istället. Inget krig att utkämpa, inga män att leda. Han var en enda av sin sort.

onsdag 3 maj 2017

Förrädarmonarken


Den brittiska konungen George V avled på natten till den 20 januari 1936, efter det att hans chefsläkare, Lord Dawson of Penn, administrerat en överdos av opium och morfin i hans kropp, för att förkorta lidandet och passa in monarkens död med morgontidningarnas pressläggning. Hans majestäts sista ord skall ha varit – God damn you.

Följdaktige, hans äldste son, Edward, kronprinsen, Prince of Wales, kallad David inom familjen, övertog tronen som Edward VIII, en position han skulle bära under knappt ett år. Han tvingades avsäga sig tronen den 11 december, officiellt för hans obrutna vilja att gifta sig med den amerikanska Wallis Simpson, en kvinna som just genomgått sin andra skilsmässa. Detta förhållande, att den brittiska regeringen, under premiärministern Stanley Baldwin, krävde kungens avgång, pressade honom till det slutliga beslutet, har fungerat som ett effektivt skynke för den verkliga orsaken bakom hans abdikation.

Den underliggande romansen mellan de uppenbarligen mycket kära och till varandra oerhört lojala Edward och Wallis, har odlat en naiv politisk narrativ. Där återfinns Edward, en kung av folket, som det sagts, en regent som ogillade sitt ämbete och flirtade med sociala, progressiva idéer, definitivt opassande för en konung. Han ville äkta en enkel, amerikansk kvinna med en påstådd mindre bemedlad bakgrund. Deras förhållande hade krossats av reaktionära krafter som vägrade acceptera den nya tidens strömningar. Det är en politiskt laddad slutsats bland dem som för dessa teorier, som samtidigt bedvilligt undervärderar Edwards egna politiska uppfattning, något de avfärdar som ovidkommande.


Samtidigt, romansen mellan Edward och Wallis tjänade som en skänk från ovan, ett nödvändigt ont för regeringen Baldwin. Det hade annars blivit mycket svårt att avsätta konungen utan att orsaka en större, nationell katastrof. Katastrof därför att man då tvingats avslöja Edwards olämplighet som monark, hans dunkla motiv, hans politik och ytterst, hans lojalitet mot landet han förväntade sig styra. Edward VIII, på randen till ett nytt världskrig, visade politiskt radikala tendenser, redan till viss del uppsnappat i vissa läger, kallat socialism. Han beundrade Adolf Hitler och sa vid flera tillfällen, i privata sammanhang, att nazismen var bäst ämnad för att rädda hela Europa. Edwards lojalitet till Storbritannien skulle skrumpna och till sist hade han blivit – Förrädaronarken.

Edward var tidigt i sitt liv medveten om sin tyska bakgrund. Hans familj, Windsor, hade bytt namn genom George V: s beslut så sent som 1917. Deras namn var egentligen Sachsen-Coburg-Gota och under Edwards uppväxt talades tyska dagligdags i familjen. Han kunde inte komma över detta och han reste till Tyskland 1913, samlade sin tyska släkt omkring sig och talade tyska utan accent. Första världskriget tillbringade han, enligt traditionen, som mycket ung officer i flottan och armén. Han sökte action hos Grenadier Guards, men förbjöds aktiv tjänstgöring. Han tilläts endast i undantagsfall besöka fronten, hårt bevakad och utan att kunna erfara krigets fasor – se men inte röra. Visserligen syntes han mer än normalt för kungligheter och vann en del respekt bland veteraner. I slutet av kriget lärde han sig istället att flyga.

Prins Edward hade alltid stått nära sin kusin, Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha, morfar till Sveriges konung Karl XVI Gustaf. Karl Edvard, född i England, var en pinsamhet för den brittiska kungafamiljen då han valt den tyska sidan i kriget och därmed fråntagits samtliga sina brittiska titlar. I slutet av kriget, efter den tyska revolutionen 1918, fråntogs han även sina tyska titlar, även om han fick behålla delar av sina ägor. Karl Edvard gick med i Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, NSDAP, och blev till sist SA-Obergruppenführer, d.v.s. general i Stormtrupperna. Inget av detta avhöll den blivande brittiske konungen Edward från att upprätthålla nära kontakter med sin kusin. Karl Edvard stod i centrum för den nazistiska anglofilian och antagligen var han en faktor i styrandet av Adolf Hitler in på vägen till en lösning på det brittiska problemet, via den tänkte Edward VIII.

Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha

Under 1920-talet och början av 1930-talet stadfäste prins Edward sin position som den unge, stilige och vilde kronprinsen. Det brittiska folket såg bara det stora leendet, de flotta uniformerna, resorna utomlands, som var hans offentliga uppdrag, då kungen, George V, avskydde resandet. På den tiden var media hårt censurerat, det var förbjudet att rapportera om kungligheters privatliv, så ingen utanför hov och regering kände till de skandaler kring Edwards person som radade upp sig, hans ohörsamhet, alkoholkonsumtionen, uttalandena och så kvinnoaffärerna. Prinsar har i alla tider förväntats ha sin beskärda del av s.k. affärer, men Edwards antal översteg det som kunde anses som normalt, dessutom valde han som regel äldre, gifta kvinnor, vilket tvingade hovet att betala av många äkta, och inte så lite mäktiga, män för deras tystnad.

George V hade alltid varit en återhållsam och mycket formell, ja, rent av en tråkig kung. Många menar att hans stelhet och fokus på plikten framför allt, var resultatet av hans svåra dilemma som alltid plågade honom, hans olämplige tronsarvinge, värstingen Edward, ställd intill alternativet, den svårt stammande, kuvade prins Albert, kallad Bertie, som han faktiskt högaktade. Innan han förföll i demens strax innan sin död anförtrodde konungen till en chockad premiärminister Baldwin – min son kommer att förstöra sig själv inom tolv månader. Han bad också Gud att bevara – Bertie och lilla Lilibet (dagens drottning Elizabeth II).

Edward och Wallis träffades första gången den 10 januari 1931 på godset Burrough Court, nära Melton Mowbray, Leicestershire. Huset tillhörde Marmaduke Furness, 1st Viscount Furness och prinsen var där i hans frånvaro, i egenskap av hustruns, Lady Thelma Furness, senaste älskare. Thelma var nära väninna till Wallis och hade bjudit hem henne för att – se efter hennes mycket specielle vän medan hon var på resa i solen. Wallis svek sin väninna och tog prinsen för sig själv. Samtliga som var med under den växande passionen mellan Edward och Wallis har vittnat om ett mycket speciellt förhållande, en stark dragningskraft, ett band man sällan sett maken till. Prinsen hade definitivt hittat hem, fr.o.m. nu blir han monogam, det finns ingen annan än Wallis. Hans behov av henne var totalt och för henne var han givetvis det ultimata kapet, ty Wallis Simpson ville till toppen, den absoluta toppen.


Wallis hade aldrig varit fattig, det påståendet är ett missförstånd. Däremot var hennes uppväxt och liv kaotiskt. Hennes far, Teackle Wallis Warfield, en affärsman från Pennsylvania, avled 1896, när Wallis inte ens var ett år. Hon och hennes mor, Alice, togs om hand av Teackles rike bror, Salomon. Däri ligger missförståndet, att leva på släktingars goda minne kan uppfattas som fattigt, men uncle Salomon var generös. De flyttade runt bland familjen en hel del, men Wallis var ett intelligent barn som det gick bra för, med en vilja av stål. Det hon satte sitt mål mot, fick hon också som regel. Hennes första äktenskap, 1916, med piloten Earl W. Spencer Jr slutar med att han lämnar henne för en annan kvinna. Earl var också alkoholist och hans otrohet besvarades även av henne. De separerade 1922 och Wallis hade ett förhållande med en diplomat från Argentina, Felipe de Espil. Med honom reser hon till Europa och till Kina, där hon träffar den stilige italienske greven Galeazzo Ciano, blivande svärson till Benito Mussolini och det fascistiska Italiens utrikesminister.

Relationen med Ciano ledde enligt rykten till att hon blir med barn och den påföljande aborten går illa, hon renderas oförmögen att få barn i framtiden – det är däremot ett faktum. Wallis gjorde sig känd som ett framgångsrikt socitetslejon, skicklig med konversation, utan att gå in för mycket på djupet. 1925 är hon tillbaka i USA och familjens pengar. 1927 skiljer hon sig officiellt från Earl. Vid det laget hade hon redan blivit involverad med Ernest A. Simpson, framgångsrik angloamerikansk skeppsredare. De gifter sig i London 1928. Medan hennes mor dukade under i börskraschen hemma i USA, flyttade Wallis in en stor våning med tjänare i Mayfair.

Det i särklass effektivaste vapnet nazi-kolaboratörerna utanför Tyskland hade var freden. Det var idén att Adolf Hitler var missförstådd och egentligen var en fredsivrare, som gjorde att de lockade till sig betydelsefulla människor i sin krets. Det var Scotland Yard Special Branch: s jobb att hålla efter Edward och med Wallis inträde började även det amerikanska FBI att rota i förehavanden rörande de älskande*. Wallis hade av naturliga skäl ett större kontaktnät på stan än vad prinsen förmåddes ha. Ett antal män dyker upp i sällskapet, introducerade av Wallis. Det var den franskfödde amerikanske mångmiljonären Charles Bedaux, en man rörde sig i samtliga kretsar, men som säkerhetspolisen klassade som en risk med tanke på hans samröre med Nazityskland. En annan prominent person introducerad av henne var den svenske miljardären Axel Wennergren, en nära förtrogen till Hermann Göring och aktivt deltagande i de senare, svenska, missriktade fredstrevarna mellan Nazityskland och Storbritannien.


Wallis inverkan på parets offentliga kretsar har alltid varit höljda i dunkel, eller också helt ignorerade. De träffade även gärna amerikanerna Charles Lindberg och Henry Ford, båda uttalade nazisympatisörer och, givetvis, fredsvänner. Utmanande möten skedde under mer diskreta former, som med Oswald Mosley, den brittiske fascistledaren, eller än värre Joachim von Ribbentrop, som innan han blev Nazitysklands ambassadör, var särskilt utsänd av Hitler till London för att sondera terrängen kring kronprinsen. Det existerar uppgifter om att Wallis skulle ha haft ett sexuellt förhållande med von Ribbentrop, men det verkar inte särskilt troligt. Däremot umgicks de alla tillsammans som goda vänner. Både Edward och Wallis var väl att betrakta som politiska idioter, men radikalism i uniform kan vara mycket sexigt och för prinsens del var det också en önskan om att kunna bidra med något när han väl blev kung – och vem kunde väl säga nej till fred?

Storbritannien vaknade upp med en ny kung den 20 januari 1936. Den första vinken om att allt inte var riktigt som det brukade kom redan under den officiella proklameringen av konungens död och leve den nye regenten, ett klart brott mot protokoll. Edward besåg ceremonin från ett fönster tillsammans med Wallis, väl synliga från gatan, där folk undrade vad som hänt. Den nye kungen markerade för hovet att stora förändringar var på gång och man ville förbereda för Wallis instalation på Buckingham Palace. Baldwins regering, tillsammans med Archbishop of Canterbury, såg ingen annan lösning än att bilda en högeligen okonstitutionell konspiration att avsätta Edward. Kungen var en säkerhetsrisk såsom världen utvecklade sig. De konservativa styrde nationen, ett parti mycket insyltad inte enbart i rojalism utan även i kungahuset direkt. De var monarkins beskyddare och nu agerade de farligt nära statskupp. De invigde försiktigt prins Albert i konspirationen, han fick fungera som säkerhetsventil. Bertie var förfärad, nästan i chock och det är lätt att se desperationen i hans försök att få bukt med sitt stammande under sin brors enda år som regent.

Man kan också fundera över hur detta dilemma påverkade den sittande regeringen i deras till synes naiva tillmötesgående mot Adolf Hitlers Nazityskland. Samtidigt som man bevisligen fruktade konungens pro-nazism, så fortsatte man oförtrutet med den s.k. appeasement politics. Var det en olycksalig balansakt för att upprätthålla god ton med Hitler? Kung Edward fortsatte att träffa sina olämpliga vänner, Tysklands ambassad i London skrev otaliga, positiva brev till Berlin där man talade om en snar öppning med Storbritannien, att det stora imperiet inte skulle utgöra ett hinder i framtiden etc. Edward VIII spelade en mycket viktig roll i Hitlers uppfattning att han skulle kunna förhandla bort Storbritannien ur den Europeiska ekvationen och då, åren 1936-1940, hade en separatuppgörelse Berlin-London varit en mer eller mindre realistisk lösning.


Edward VIII abdikerade den 11 december 1936, officiellt, i sitt radiotal till folket, p.g.a. sin kärlek till kvinnan han inte kunde vara utan. Det var uppgörelsen han gjort med regering, kyrka och sin bror, Bertie, som nu äntrade tronen som en motvillig George VI. Det brittiska folket, som inte varit särskilt informerade, var som förstummade. Edward blev nu Duke of Windsor och flyttade till Frankrike med sin Wallis. De gifte sig den 3 juni 1937 i Chateau de Cande, nära Tours. George VI vägrade samtliga tillhörande den kungliga familjen att medverka. Wallis blev Duchess of Windsor, men inte Her Royal Highness, detta förvägrades henne av hovet och skulle bli en livslång konflikt dem emellan.

Samma sommar besökte det nya hertigparet Nazityskland och mötte Adolf Hitler. För nazisterna var abdikeringen ett bakslag, samtidigt kan ingen veta hur diskussionerna gick mellan tyskarna och Edward. Den tyske ambassadören i Paris blev en nära länk till hertigparet. Resan till Tyskland skapade mycket irritation i London och i brevväxlingen med regeringen syns motsättningarna tydligt. Edward menade att som resultat av hand abdikation kunde han nu göra som han ville, han var inte längre bunden av kronans plikt gentemot regeringen. Däremot var det inget problem för honom att ta emot ett generöst underhåll från sin bror, som även betalade för Sandringham House och Balmoral Castle, hans gods i England. Det var även ungefär nu som Edwards startade sin olagliga valutahandel, som endast nyligen kommit upp på ytan. Rädslan att förlora underhållet – av någon anledning – var stark. Ända fram till hans död 1972 gjorde han luckrativa affärer på valutamarknaden, något som på den tiden var betydligt mer restriktiv än idag. I decennier tvingades brittiska regeringar att för kungahusets räkning be nationer runt världen om ursäkt för Edwards kriminalitet. Ingen officiell skugga föll någonsin över honom och ingen vet hur mycket brittiska staten betalade i vite för hertigen vid återkommande tillfällen.

När andra världskriget bröt ut återgick Edward i militär tjänst. Han placerades i Paris som en slags sambandsofficer. Brittiska krigsmakten ville dock inte ha med honom att göra, förtroendet för honom var mycket lågt, men han hade ju sin titel – generalmajor och högtidlig fältmarskalk. När låtsaskriget övergick i tyska invasion av Frankrike i maj 1940, lämnade Edward sin position i Paris utan att meddela sig och åkte med Wallis ner till Biarritz. Detta var direkt fanflykt, vem som helst annars hade hamnat i krigsrätt och en generalsperson hade med största säkerhet avrättats, men inte Edward. Nu började en högst ovärdig katt och råttalek mellan Storbritannien och Nazityskland. I London var man livrädda för att Edward skulle kidnappas – låta sig kidnappas – av tyskarna och användas emot dem. Tyskarna ville samtidigt ha klarhet i Edwards ståndpunkt i kriget, d.v.s. gick han att användas på något vis? Mycket tyder på att Edward tidigt, redan innan kriget, hade gett vissa tecken på att tänka sig återta den brittiska tronen om det innebar en fred mellan Storbritannien och Tyskland.

Axel Wennergren

Edward och Wallis uppvisade nu en mycket dryg attityd gentemot London. Han skickade flera krav på besked från en strängt upptagen premiärminister Winston Churchill, som tvingades ta i saken p.g.a. dess kungliga betydelse. Det rörde triviala ting som hertigparets standard, position och, som alltid, Wallis titel – ers höghet. I juni 1940, när den tyska ockupationen av Frankrike gick igenom och den franska lydregeringen i Vichy etablerades, åkte hertigparet till det neutrala Spanien, inte till Storbritannien, som avtalats. Edward hade försökt stanna i Vichy som brittisk ambassadör, men någon brittisk representation där var inte aktuell. I Spanien slog man sig ner hos bekanta falangister utanför Madrid. Pressen både från britter och tyskar ökade, agenter från båda håll vakade över dem. Edward hade order från både sin regering och från sin bror, kungen, att infinna sig på Bahamas som guvernör. Varje dag gjorde han sig skyldig till fanflykt och ordervägran. I juli gick flyttlasset vidare till Portugal, där man ånyo levde hos kända fascister.

Det är här, i Portugal, som ärendet Edward når sin spets. Två händelser markerar det som sker. Officiellt var det tyska SS-Sicherheitsdienst, SD: s planer på att kidnappa hetigparet och med ubåt föra dem till Berlin, via Frankrike. Bakom detta rörde sig det hårresande avslöjandet från tyska ambassaden i Madrid, att Edward, Duke of Windsor, sagt till tysk säkerhetspersonal och diplomater att en större bombkampanj mot Storbritannien skulle få dem att mjukna och acceptera honom tillbaka till till tronen. En separatfred mellan deras båda nationer skulle då kunna säkras. Hitler blev mycket imponerad av detta. Idag vet man att både Churchill och George VI informerats om Edwards tilltag av den brittiska underrättelsetjänsten, inte minst via Enigma. Edward blev uppenbarligen varse om sakens allvar i Portugal av brittiska agenter. Bakom de redan kända, allt hårdare, men fortfarande sansade breven från London, låg det nu ett uttalat hot.

Förräderi kan bestraffas även på avstånd. Hade George VI lyft så mycket som ett finger hade Winston Churchill inte tvekat ett ögonblick att låta lönnmörda hertigparet i Portugal.


Edward och Wallis anlände i Nassau, Bahamas, med kanadensiskt lastfartyg från Bermuda den 17 augusti 1940. Han tillträdde som guvernör och inrättade sig i ett betydligt enklare, men fortfarande överdådigt leverne. Wallis var olycklig och klagade på allt. Inte heller här slapp London undan politiska kontroverser. Axel Wennergren satt och tryckte på Bahamas efter krigsutbrottet och han var en ofta sedd gäst hos guvernören. När USA gick med i kriget i december 1941, tvingades Wennergren fly till Mexiko, då han var eftersökt av amerikanska FBI i olika ärenden, inte minst i samband med hans samröre med tyskarna. För att lätta på det brittiska trycket på hertigparet var det också den federala amerikanska polisens uppgift under resten av kriget att hålla det närmaste ögat på Edward och Wallis. J Edgar Hoover hade en fet dossie i ärendet i sitt kassavalv.

Därefter lugnade allt ner sig, förutom i ärendet med valutaspekulationerna. 1945 kunde de lämna Bahamas och återvända till Frankrike, där de sedan levde i sus och dus tills dess att Edward avled. Han begravdes i Windsor Castle och drottning Elizabeth sågs vandra tillsammans med hertiginnan Windsor, klädda helt i svart. Hon behöll sin titel och kungahuset köpte sedvanligt hennes tystnad livet ut med feta utgiftskonton. Wallis Simpson slog sig ner i Paris och avled den 24 april 1986. Kungafamiljen fullföljde Edwards önskan och lade henne till vila vid hans sida intill Windsor Castle i en en mycket sluten ceremoni där hela kungafamiljen deltog, som för att garantera hennes slutliga bortgång.





* Vad var det som attraherade prins Edward så till Wallis Simpson? Förutom att de utan tvekan älskade varandra, delade många åsikter och livsfilosofier tillsammans, så finns där ryktet om deras sexualitet. Båda drack för mycket alkohol och i obevakade ögonblick kunde de båda visa upp ett beteende som förbluffade ett antal vittnen – bilden av Wallis matandes prinsen vid sina fötter, tiggande som en hund. Det är klart, prins Edwards många affärer med äldre, gifta kvinnor, kan ha varit ett försök att nå en ytterligare preferens i hans sexualitet. Kvinnor har i slutet av sina liv berättat om sitt kuckelikuande med prinsen och hans böjelse för det undergivna i sin relation med dem. Han fick det inte till förrän han träffade Wallis. Hon gav honom sista pusselbiten i en annan perfekt mix.Förrädarmonarken