söndag 11 juni 2017

Det kejserliga Tysklands planer att anfalla USA under början av förra seklet och Zimmermanns telegram 1917


Samtliga länders militärer sysslar med något som kan kallas för krigsspel. Dessa sker på högre stabsnivåer och kan vid påseende verka minst sagt fantastiska. De är egentligen tankeövningar för strategisk beredskap. De syftar till att dels försöka estimera möjliga anfallssätt för en tilltänkt fiende, vilken som helst, men också för att öva den egna beredskapen, utvärdera hur stora styrkor som kunde tänkas behövas för att slå tillbaka. De kan även handla om egna anfall på en grannation, eller deltagande i en allians med andra.

Dessa spel anses viktiga utifrån stabernas funktioner, även om de minst av allt är troliga. De förstörs heller inte, utan läggs undan på en hylla någonstans. Man vet också att i verkliga krigstider kan dessa planer komma till nytta, kanske inte i sina helheter, utan i delar, likt mallar för aktion. Krigsspelen är strikt militära och har inget med en nations säkerhetspolitiska beredskap att göra. De alternerar inte på något vis länders relationer till varandra. De militärer som deltar i diplomatiskt arbete behöver inte ens vara medvetna om spelens existens.

Pinsamt kan det dock bli om någon sådan plan blir känd i media, vilket händer ibland. Då är det viktigt att alla är medvetna om vad det handlar om. Det brukar inte vara något problem.


Genom historiens gång har dock reella militärstrategiska planer haft utseendet av krigsspel och tett sig nästan genomförbara i all sin fantastiska grandiositet. Så, t.ex. fann sig många amerikanska soldater konfunderade under Spansk-amerikanska kriget vid förra sekelskiftet, när deras spanska motståndare understöddes av tysk vapenteknik och tyska instruktörer på slagfälten. Föga anade de att deras iakttagelser utgjorde den synligaste delen av något som den tyska generalstaben i Berlin, på order av kejsar Wilhelm II, kallade Operationsplan III, i förlängningen en invasionsplan mot USA.

Bakgrunden till denna spektakulära planering går att finna i det nya Tysklands imperialistiska ambitioner efter enandet 1871. Tyskland var sent ute, men precis som de flesta andra nationers 1800-tals nationalromantiska storhetsivrande, så önskade kejsarskapet inget annat än att den nya europeiska stormakten också skulle bli en global supermakt att räkna med. Tyskland började staka ut världen, särskilt i Afrika, där man snabbt etablerade kolonier. Man tittade också på Sydamerika, där den tidigare stora aktören Spanien tappat greppet till vad som för tyskarna mest liknade bananrepubliker. Här stötte man dock på patrull i form av USA. Amerikanerna deltog indirekt i de sydamerikanska nationernas frigörelser med politisk infiltrering och med vapen.


Detta var amerikanernas Monroedoktrin, uppkallad efter president James Monroe 1823. Den åsyftade USA: s ideologiska slutsats som innebar att befria hela den amerikanska kontinenten från koloniala intressen och därmed hindra nya sådana ambitioner. USA stod därmed i vägen för Wilhelm II: s planer, åtminstone i hans ögon och han gillade det inte. I tysk press kunde man finna prov på upprördhet över amerikanerns dominans på andra sidan Atlanten, snart hela världen. Amerikanerna kom att förstå dessa hotbilder med tiden, men man förhöll sig anbivalent i frågan om åtgärder. De aktuella Vita hus-administrationerna under den aktuella tiden var republikanerna William McKinley och Theodore Roosevelt, två helt olika ledare. McKinley var konservativ och sökte inte aktivt krig. Han kritiserades följdaktige av de Monroe-stinna demokraterna och de progressiva republikanerna i kongressen. Roosevelt, däremot, gick dessa gladeligen till mötes.

Vilka var då dessa tyska planer? Vi talar nu om tiden 1897 till 1903. Det var inte frågan om en ockupation, utan mera ett försök att begränsa USA: s inflytande över regionen. Man identifierade amerikanernas små militära styrkor och ansåg att en begränsad invasion skulle skrämma dem till att tveka i frågor om Stilla havet, Karibien och Sydamerika. Planerna kom i tre versioner, med Operationsplan III som den sista och mest utarbetade. Den första planen utarbetades 1897-98 och förespråkade en attack på US Navy: s ledande Atlantbaser vid Hamton Roads, Virginia, ett steg där Washington DC skulle komma att hotas direkt. Det Spansk-amerikanska kriget 1899 stjälpte den versionen och plan nummer två kom istället att rikta in sig på New York City och Boston.

Wilhelm II

1901 genomförde den tyska underrättelsetjänsten under ledning av löjtnanten vid den kejserliga flottan, Hubert von Rebeur-Paschwitz, omfattande spionage i de nya utpekade områdena och kom tillbaka med goda nyheter. Därvidlag slutfördes Operationsplan III under 1903 och föreslog en invasion med 100 000 man. Den hamnade på ingen mindre än fältmarskalk Alfred von Schlieffens bord. Han sågade den per omgående, mycket p.g.a. att flottans chef, amiral Alfred von Tirpitz, direkt avrådde honom från sådant trams. Von Tirpitz hade absolut inte konstruerat sin snabbt växande flotta för några som helst marina landstigningar på andra sidan Atlanten. Planerna skrotades 1906 och lades åt sidan. De återupptäcktes inte förrän 1970 av västtyska Bundeswehr under en större omorganisation av deras arkiv i Freiburg.

Före det kom de antagligen att skapa sig själv en märklig epilog – Zimmermanns telegram.


Telegrammets namn åsyftar Arthur Zimmermann, tysklands utrikesminister åren 1916-17. Det var inte han som skrev det personligen, men han och hans regering förseslog verkligen Mexiko att om de angrep USA under 1917 så skulle Tyskland minsann se till att de fick behålla Texas, New Mexico och Arizona. Bakgrunden till denna häpnadsväckande utveckling hade att göra med tysk utrikespolitik under första världskrigets första hälft. Till skillnad från Hitlers klaustrofobiska syn på världen, var de kejserliga högst aktiva. Tyska ambassaden i Washington DC organiserade planer för lojala tysk-amerikaner att resa till Kanada och med dynamit sätta käppar i hjulet för den kanadensiska krigsmaskinen, den viktigaste resurscentralen för Storbritannien. De förde aktivt krig i Afrika och bistod nationella uppror både i Indien och på Irland.

Det var i skuggan av denna aktivitet och inspirerat av konflikten USA-Mexiko 1916 rörande upprorsmakaren och banditen Pancho Villas verksamheter i USA. Tyskland fruktade naturligtvis ett amerikanskt deltagande i det stora kriget, något deras president Woodrow Wilson allt mer talade om. Ett mexikanskt angrepp på USA skulle, precis som i fallet Operationsplan III, leda Washington DC: s uppmärksamhet bort från kriget i Europa – trodde man. Problemet var bara att få ett telegram sänt till tyska ambassaden i Mexico City. Britterna hade kapat den tyska Atlantkabeln och Berlin var oförmögen att sända något den vägen.


Svaret var lika ondsint som det var smart. Man utnyttjade USA: s utrikesdepartement. Som neutral nation hade USA från en tid till en annan bistått Tyskland med diplomatmeddelanden över Atlanten, dock i strikta humanitära ärenden. Överenskommelsen var styrd av dåtidens gentlemannamässiga förpliktelser, inget annat. Sagt och gjort, ett krypterat telegram vidarebefordrades av amerikanska legationen i Berlin till ambassaden i Köpenhamn, som vidarebefordrade det till kollegorna i London (!), för vidare befordran Mexiko City via UD i Washington DC. En affär på en vecka. Vad däremot tyskarna inte visste var att britterna tankade den amerikanska ambassaden i London på samtliga deras signalmeddelanden. En del påstod att det skedde med amerikanernas goda vilja.

Det identifierade tyska meddelandet gick oavkortat till Room 40 i amiralitetets pampiga byggnad i London, där Winston Churchill suttit och basat.  Britterna hade lyckats knäcka samtliga tyska chiffer och de var just i färd att bryta upp den superkomplexa diplomatiska koden. Endast två dagar efter det att Zimmermanns telegram gått vidare till Washinton DC, fick USA: s ambassadör i London, Walter Hines Page, ett mystiskt besök av en anställd på mexikanska ambassaden som presenterade en utskrift på dålig, men fullt läsbar engelska av telegrammet. Låt oss säga så här, det var ingen amerikan som trodde på britternas trixande för att dölja sin medverkan.

Woodrow Wilson

Amerikanernas svar på Zimmermanns telegram skiljde sig avsevärt från USA: s officiella, mycket grava attityd mot Tyskland strax innan de inträdde i kriget 1917. Man läckte saken omedelbart till pressen, som hade en skrattfest åt det hela. Amerikanerna må inte ha begripit konflikten i Europa, men de kunde sitt Mexiko sedan de bistått dem att frigöra sig själva knappt hundra år tidigare. Mexiko var precis som idag så pass korrupt och oregerligt att, med facit i hand, om de skulle ha gjort ett försök att attackera, så hade hade USA gladeligen ha ingått i ett tvåfrontskrig med ena handen knuten bakom ryggen.


Zimmermanns telegram kom dock att innebära djupt svårmod för Woodrow Wilson. Han hade hoppats på en förhandlingsfred i Europa och det osaliga telegrammet avslutade den tonen hos honom. Tyskland gick därmed inte att lita på i något sammanhang. Man bör inte överdriva telegrammets betydelse i sammanhanget, men det definitivt snabbade på USA: s medverkan i första världskriget.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar