lördag 15 juli 2017

Chosin-reservoaren 1950


Om man aldrig hört talats om slaget vid Chosin-reservoaren så är det inte så konstigt. Inte ens i USA är slaget allt för känt utanför de någorlunda insatta historienördarna. I Sverige är det knappast känt alls. Det saknas helt en svensk artikel i Wikipedia och den för hela Koreakriget nämner inte ens namnet Chosin. I kinesisk och nordkoreansk historiegrafi går händelsen knappt att bryta loss ur det allmänna, nationalistiska segerruset. Det finns annars två geografiska benämningar för alltid förknippade med Koreakriget. Det första är Inchon, den fantastiskt djärva och framgångsrika landsättningen av den amerikanska 10: e armékåren bakom ryggen på nordkoreanerna. Det andra, och av rakt motsatt anledning, är givetvis Chosin.

I realiteten utgör slaget vid Chosin-reservoaren, 27 november – 13 december 1950, själva sinnebilden av Koreakriget. Chosin blev det fyrbåk varpå hela västvärlden fäste sin motivation och vilja att utkämpa det kalla kriget mot världskommunismen. Chosin satte ribban. Vad än Vietnamveteranerna drog fram ur skräck-kabinettet, så var det ändå intet mot Chosin. Detta var den amerikanska krigsmaktens enskilt hårdaste fältslag någonsin på främmande mark. För den amerikanska Marinkåren är Chosin fastetsad i deras stolta annaler till denna dag. Chosin var i sanningen deras Dunkirque.


Det främsta skälet till att slaget tappats bort i historien är den politiska korrekta oviljan för Koreakriget. Det går inte att slå mynt på den koloniala aspekten då kommunismens fiende i Korea var Förenta nationerna. Sverige deltog i Koreakriget, Sverige slogs mot kommunismen mitt i det förra århundradet. Tänka sig, Sverige sände ett fältlasarett och hundratalet militär sjukvårdspersonal med komplett underhåll till FN: s trupper 1950.

Chosin-reservoaren heter så därför att det är en av flera konstgjorda sjöar i Nordkorea. Det var japanerna som på 1930-talet lät dämma upp flera vattendrag för att framför allt skapa bättre jordbruksförhållanden i det annars svårodlade nord. Skillnaden till det flacka och mycket bördiga Sydkorea är stor. Chosin är den japanska versionen av namnet för denna plats, från början ett kinesiskt ord; Chösin. Reservoaren är ett strategiskt hinder i den nordöstra delen av Nordkorea och upptar en betydande del av landet väster om bergskedjan Taebaek, som bokstavligen utgör Nordkoreas ryggrad och klyver landet i sydnordlig riktning.


Den legendariske, sjuttioårige och femstjärnige generalen Douglas MacArthur hade vid sommarens slut 1950 blivit Koreas räddare efter sitt snilledrag vid Inchon den 15 september. Under den resterande hösten hade han pressat de hårt ansträngda nordkoreanska trupperna, under Kim Il-sung, bakåt och norrut mot Yalufloden och den kinesiska gränsen. Han var oerhört säker på sig själv och agerade emot en mycket orolig president Harry Truman och mot kritik från Pentagon. Han hade med sitt agerande gjort en reverserad version av kommunisternas krigsstart den 25 juni och gått över den 38: e breddgraden. Det fanns en stark oro för vad de två stora kommuniststaterna Kina och Sovjetunionen, båda stödjande Nordkorea, skulle göra. General MacArthurs lät sin arrogans gå ut över världen i både politiska och direkt rasistiska uttalanden. En direkt motvilja hade byggts upp mellan honom och president Truman när vintern tog vid i november 1950.

MacArthur avancerade mot den kinesiska gränsen med sin huvudsakliga styrka kluven av bergskedjan Taebaek. Han hade amerikanska åttonde armén i väster, under generallöjtnant Walton Walker*, samt sydkoreanska I Corps och amerikanska X Corps i öster. Chosin-reservoaren utgjorde därmed en viktig stödjepunkt på den östra flanken.

Kinesiska folkarmén

Man visste att Kina radade upp avsevärda styrkor utmed den nordkoreanska gränsen, men MacArthurs antaganden byggde delvis på riktiga antaganden. Kinas röda armé var inte i stånd att möta FN: s [USA: s] trupper i direkt, konventionell strid, för det var man allt för svag materiellt. Däremot missbedömde han helt och hållet det kinesiska kynnet i allmänhet och deras ledare Mao Zedong i synnerhet. Det var endast två år sedan det kinesiska inbördeskriget hade avslutats, det fanns gott om stridsvana officerare och soldater i reserven. Mao blev oerhört förolämpad av MacArthurs arrogans, hans avfärdande av kinesernas vilja och förmåga att gå till motanfall. Han beslutade att göra tvärtemot alla antagandena, han lät Röda armén gå till motangrepp.

Mao agerade mot sin militärs initiala rådgivning. Även med krigslist skulle ett sådant anfall bli fruktansvärt kostsamt. Mao fick som han ville och redan den 19 oktober började kinesiska styrkor ur general Song Shiluns nionde armégrupp att i hemlighet marschera in i Nordkorea. Planen var typisk för Mao. Under ett inledande skeende skulle man marschera en större truppstyrka – 150 000 man – utmed ryggen av bergskedjan Taebaek, utom synhåll för FN: s styrkor som kom upp på båda sidor. När sedan anfallorder gavs, skulle kineserna slå till dels rakt framifrån från gränsen, men också bakifrån från bergen. Kanske skulle man kunna ringa in avsevärda styrkor. Om man kunde åsamka FN svåra förluster skulle de svaga demokratierna i väst tvinga fram en förödmjukande vapenvila.

General Almond

För general Shiluns trupper var operationen inte enkel. Eftersom att skedde i hemlighet, till fots, med möjligen cyklar som enda fortskaffningsmedel, blev underhållet minimalt. Man skulle tvingas leva i bergen i upp till en månad, mitt i vintern. Temperaturen i bergen föll som regel till minus 30 grader. I jakten på färdigutbildade förband hämtade man bl.a. en division infanteri direkt från södra Kina, vid gränsen mot Vietnam. Utan möjlighet till reekipering för vinterförhållanden, sändes dessa soldater upp i Taebaek. Nästan samtliga 10 000 man skulle duka under i kylan innan de ens sattes i strid. Det var typisk kommunistisk vårdslöshet med människoliv. Shilun lyckades dock hålla allting hemligt. Hans trupper marscherade nattetid och låg gömda under dagarna. FN: s flygspaning upptäckte dem inte.

Däremot kunde vaksamma ögon på marken se tecken på att något inte var som det skulle uppe i bergen. Djur kom flyende ner från bergen, undan kinesiska armén, som ju åt sig genom bergen. Det dök även upp halvt ihjälfrusna och svältande kinesiska soldater som berättade att höjderna var fulla av trupper, redo att anfalla. Problemet var bara att general MacArthur inte var beredd att lyssna på det örat. Det måste vara ett missförstånd, kanske var det enskilda spaningsenheter? Man kan inte gömma så stora truppansamlingar där uppe – nonsens.

Kinesiska soldater

Chosin-reservoaren var också en av de mest betydande anfalls-punkterna för kineserna. Platsen skulle bli en flaskhals för retirerande fiendeförband, antog man, och därför viktig att utnyttja som en dödszon. FN: s stridsledning var av liknande åsikt, fast då från en defensiv position. Chef för den amerikanska X Army Corps var generallöjtnant Edward Almond. Han hade varit en god chef för 92nd Infantry Division i Italien under andra världskriget, men som kårchef hade han mycket kvar att önska. Han var favoriserad av MacArthur, som gärna befordrade officerare som kröp för honom. General Almond hade dock lyckats placerat det bästa han hade vid Chosin.

Sedan juni 1950 hade generalmajor Oliver Prince Smith varit chef för 1st Marine Division. Han var en lång och tystlåten man som aldrig egentligen fört befäl över större förband i strid. Även om han under en tid fört befälet över divisionens 5: e regemente, så hade all hans tid under andra världskriget handlat om stabspositioner, med ställfäreträdande stabschef för tionde armén under slaget om Okinawa som främsta erfarenhet. Däremot var han en Marine från topp till tå. Med stabsplats i den lilla staden Hagaru-ri, rakt söder om reservoaren, där huvudvägarna på vardera sidan av vattnet sammanstrålade inför resan söderut, hade han grupperat sin division utmed Chosins västra sida. Längst bort från honom hade han placerat sitt absoluta stormregemente, 1st Marine Infantry Regiment, under överste Lewis Chesty Puller**.


Knutna till de amerikanska marinenheterna fanns tre kompanier, inkl. pansar, ur brittiska 41 Independent Commando Royal Marines. Under general Smiths ledarskap fanns även skilda amerikanska arméenheter som höll reservoarens östra sida. De tillhörde 3rd Infantry Division, samt nästan allt artilleri tillhörande 7th Infantry. Det befälet hade dock Smith inte hunnit inspektera, annat än att han låtit upprätta radiokommunikation med dem.

Det finns ett amerikanskt, mycket rasistiskt uttryck som hängt med sedan Chosin-reservoaren – and the gooks came over the hill. Det skedde natten till den 27 november och de kom ner från bergen i tiotusentals. Kineserna gav fullständigt attan i att de inte kunde navigera ordentligt i mörkret. De stormade på med allt de hade, med vapen och bajonetter, blåsande i trumpeter. Kraften i den starka anstormningen mitt i natten gav dem omedelbart övertag. Marinkåren sköt med allt man hade, natten lystes upp av lysgranater och spårljus. Samtliga soldater var indelta i närstrider med bajonetter, spadar och knivar. Överste Puller lämnade ett meddelande över radion till general Smith – Regiment overrun, we fight individually at least to daylight. See you.

Kinesiskt anfall

Eftersom kineserna sprungit rakt igenom regementet, hade samtliga enheter dragits samman i igelkottförsvar och sköt i 360 graders riktning. Kulspruteskyttar berättar om hur de tvingades svänga runt sina vapen i alla riktningar och skjuta över kamraternas hjälmar. Samma natt tvingades general Smith försätta sin egen divisionsstab i högsta stridsberedskap och med eget Garand-gevär ledde han åtminstone ett försvar mot kinesiskt anfall mot deras position. Det var bara början. När dagsljuset anlände befann sig alla förband intakta, minus svåra förluster, och de var omgivna av högar med kinesiska lik. Alla berättelser om att amerikanerna staplade kinesiska lik på hög istället för sandsäckar är sanna. Tack vare kylan fanns där ingen liklukt. Det var nu viktigt att omgruppera för tätare försvar. Vad värre var, man hade misst kontakten med arméförbanden i öster. Artillerield hade hörts under natten, så de måste ha varit indelta i strid, antog man.

Med meddelanden om allmän reträtt för samtliga FN-enheter kom samtidigt insikten att kineserna trängt runt nästan hela reservoaren. På nyheten att man nästan var omringade svarade överste Puller – Surrounded? Good, then we know where they are, easier to kill them that way. Och så blev marinkårens inställning för resten av striden. När en stridkorrespondent till sist lyckades få ett kort radiosamtal med general Smith, svarade han – Retreating? We are not retreating, we are advancing out of this hell hole.


Slaget om Chosin-reservoaren var ovanlig på så vis att dagen innebar relativ frid, medan natten var en mardröm. Om vädret var bra kunde marinflyget utifrån havs bistå med bombningar av de kinesiska ställningarna uppe på höjderna. Piloterna gjorde sitt yttersta, med nära på omöjliga lågflygningar i extremt låga hastigheter för att släppa deras napalmbomber på de truppsammandragningar de kunde finna.

Till sist fann man de försvunna arméförbanden. De hade utstått lika hårda anfall som marinkåren, men man hade i alla fall lyckats hålla reträttvägen öppen och allt artilleri hade förstörts. Nu blev allt en fråga om att dra sig tillbaka på den enda vägen från Hagaru-ri söderut. Taktiskt var det en mycket svår manöver. Vägen var på sina platser övertagna av kinesiska förband, samtidigt måste man vakta ryggen.

Chesty Puller

Man satte av den 29 november med alla tillgängliga fordon och till fots i minus 25-30 graders kyla. Man lastade alla sårade, samt alla döda marinsoldater (en tradition). Rear guard utgjordes givetvis av överste Pullers 1st Marine Regiment. Nattetid gjorde man halt och slog tillbaka många massiva infanterianfall från bergen. Till sist kunde man inte ta med sig de döda längre. Antalet sårade ökade alarm-artat, de flesta hade fallit offer för exponering från kyla. General Smith gav order, trots ilska från soldaterna, att begrava alla döda i en massgrav. Under ledning av en regementspräst sprängdes en stor grop med dynamit och korum hölls över dem, ledd av prästen med en automatkarbin över bröstet.

General Smith visade sig vara en förstklassig divisionschef. Han skall aldrig ha förlorat sitt stoiska lugn under hela striden, utan löst samtliga problem med klar och logisk kreativitet. Han hade som mest först befälet över 100 000 man. Merparten av dem hade slunkit undan, på hans order, i ett tidigt skeende, så under hela slaget förde han befälet över drygt 30 000 man i samlad styrka. Hur många som skulle komma ut levande berodde hur disciplinerade och samordnade de var. Det var enkelt i ett läge som detta, när utmattning och rädsla satte in, att begå taktiska misstag och släppa in fienden i de egna leden. Dagtid släppte flyget ner ammunition, proviant och även bränsle. Nattetid slogs alla, amerikaner, britter och sydkoreaner, oavsett rang, sida vid sida mot fortsatt intensiva kinesiska anfall.


Mitt på dagen den 11 december 1950, efter 11 mils marscherande under helt vidriga omständigheter, anlände man så till hamnstaden Hungnam, där man ställt samman en av de största räddningsarmadorna i amerikansk historik, med närmare 200 fartyg, de flesta civila. Härifrån evakuerade man samtliga retirerande FN-förband på den östra flanken. General Smith hade förlorat 17 000 man, varav drygt 1 000 hade stupat i strid. 7 300 hade fallit offer för kylan och hela 4 800 hade rapporterats som saknade. Samtidigt uppskattas idag de kinesiska förlusterna till uppåt 60 000 man just vid detta avsnitt av den totala striden. General Smiths hårda engagemang av fienden hade dragit till sig den största delen kinesiska förband och därmed räddat många andra FN-soldater undan döden.

Detta markerade slutet för general MacArthurs långa karriär. General Matthew B Ridgeway, tidigare chef för 82nd Airborne Division och XVIII Airborne Corps under andra världskriget, tog befälet den 23 december över vad som nu blev åttonde amerikanska armén i sin helhet. Ridgeway var en av amerikanska arméns främsta stridshundar och han vände vapnen mot kineserna, drev dem tillbaka och stabiliserade fronten med en myckenhet av djävlar anamma och taktisk skicklighet. Man kan säga att Ridgeway satte den nuvarande gränsen utmed 38: e breddgraden mellan Syd- och Nordkorea.

General Smith

Överste Chesty Puller befordrades givetvis till brigadgeneral och ledde återuppbyggnaden av 1st Marine Division som dess ställföreträdande chef. Dock, i slutet av februari 1951 kommenderades general Smith att ta över IX Army Corps när dess chef, generalmajor Bryant Moore, plötsligt avled i en hjärtattack. Under mars månad var Puller aktiv chef för 1: a divisionen, lagom till nya bataljer. General Almond fick ta en massiv dos kritik från Pentagon, men Ridgeway behöll honom ändå som kårchef, mycket p.g.a. hans enda positiva egenskap, den som stoisk ordertagare, som gjorde exakt vad hans chef sa, i alla väder, alltid. General Smith säkrade sin fortsatta karriär och gick i pension 1955 som fyrstjärnig general och som en av kårens mest hyllade hjälte-generaler.


* General Walker var känd från andra världskriget i egenskap av chef för XX Army Corps, en av Pattons kårer.


** Överste Puller skall dagarna innan katastrofen ha gått omkring och vädrat med näsan i den kyliga vinterluften. Han hade varnat om kommande strid.

söndag 9 juli 2017

Pansargrenadjären


Antagligen var han den främste divisionschefen i tyska armén under andra världskriget, men allting börjar med hans far, eller kanske snarare hans farfar, George Balck. Han var överstelöjtnant i brittiska Royal Army och stationerad i Berlin som militärattaché i mitten av 1800-talet. Han träffade Charlotte, dotter till general Conrad Lütgen, preussare ut i fingerspetsarna, även med svensk-finskt påbrå så långt tillbaka som det elfte århundradet. Det kan också finnas ytterligare preussisk bakgrund utmed fädernesledet, kanske ett grevskap över Balcksee.

Deras son, William – inte Wilhelm – blev officer i den kejserliga armén, gifte sig med danskan Mathilde Jensen och 1893, i deras hem utanför Danzig, fick de en son, Hermann, vår berättelses huvudperson. Vad som är utmärkande med far och son Balck är de slående likheterna i deras karriärer. De gick tillsammans in i första världskriget och Villiam blev inte general förrän på slagfälten. Hermann var löjtnant och plutonchef i den bergsjägarbataljon han senare skulle leda i strid. De var båda exceptionellt tappra och framgångsrika, båda erhöll också Pour le Mérite, vilket var högst ovanligt i Viliams fall, som general.

Fadern

Det var aldrig ett uns tvekan vare sig för Hermann Balck, eller det nya Reichwehr, att han skulle fortsätta som militär. Han gick tillbaka som kapten och kompanichef. Fadern gick bort 1924 och begravdes under militär pompa och ståt. Alla var där och alla utgick ifrån att Balck skulle fortsätta till staben, vägen till högre befattningar. Balck tackade nej. Det var inte så att han missunnade stabsarbete, han utförde många arbeten för dem, som sakkunnig, men han såg sig först och främst som en infanteriofficer i fält. Dessutom, enligt honom, var det ett privilegium att leda den nya, professionella och överkvalificerade armén.

Han blev major och bataljonschef igen vid skiftet till 1930-talet, men hans karriär såg ut att gå i stå. Kanske kunde han sluta som överste och regementschef, i bästa fall. Balck klagade inte, han var först och främst soldat och gjorde sitt jobb. Som den skicklige officer han var kom han med nazisternas maktövertagande och skapandet av Wehrmacht att knytas till den veritabla experimentverkstad som armén blivit från 1936 och framåt. Balck upptäcktes av den nye generalen Heinz Guderian, som i honom såg en av de få gamla infanteribataljonscheferna som begrep mekaniserad krigföring.

En nöjd Guderian

1938 gjorde Guderian Hermann Balck till överstelöjtnant i hans nya pansartrupper och chef för första bataljonen i hans första pansardivisions första mekaniserade infanteriregemente. Balck tog på sig den svarta båtmössan och den nya, fräna kamouflagejackan. De var pansargrenadjärer, den nya eliten och han trivdes som aldrig förut. Föga anade han att han skulle sluta sin karriär sex år senare som generallöjtnant och General der Panzertruppen.

Under det polska fälttåget tjänstgjorde han dock vid Oberkommando das Heeres, OKH, som sakkunnig i samband med organiserandet av alla de nya pansarförbanden i armén. Efter Polen fick han till sist sitt regemente, det pansrade av de två infanteriregementena* i 1: a pansardivisionen, under generallöjtnant Friedrich Kirchner. Det var i denna funktion han i maj 1940 makade sig genom Ardennerna och stormade in över norra Frankrike i ledningen för Guderians pansar. Med detta stod Balck i blixtkrigets absoluta epicentrum. Det tyska pansaret var fortfarande mycket lätt och det var huvudsakligen pansarinfanteriet som garanterade deras skydd och förmåga. Balck och hans mannar utförde snabba, ursinniga striduppgifter långt bortom deras funktioner. De sov sällan, men det de gjorde var det närmaste en krigsfest någon kunde komma.


Balck var en inspiration för Guderian, en bekräftelse att han hade haft rätt hela tiden. Balck gjorde att det såg enkelt ut, det var alltid ett leende i det utmattade, orakade ansiktet. Balck ledde från täten, den ultimate regementschefen, soldaternas samlande fader och de avgudade honom. Riddarkorset delades ut enligt Führerbefehl och i fallet Balck gjorde man en ansträngning, en egen ceremoni vid von Rundstedts armégruppsstab. Hitler skall ha haft en tår i ögat.

Han befordrades till överste och fördes över till nästa stridsscenario, till Balkan och den grekiska försvarslinjen Metaxas, som han gjorde kaffeved av som chef för 3: e pansarregementet ur generallöjtnant Rudolf Veiels 2: a pansardivision. Balck körde igenom Grekland utan att stanna och på vägen omringade han greker och britter om vartannat. Under fälttåget fick han även en egen stridsgrupp, officiellt kallad en brigad, sammansatt av pansar och pansarinfanteri – alltid den evige pansargrenadjären. Det var som om överste Balck var den tyska militärens framgångar personifierad. Det kompletterades med eklöv i guld till hans Riddarkors.

Balck in action

Inför Operation Barbarossa befordrades han till generalmajor och han tog befälet för en av arméns senaste pansardivisioner, den 11: e. I ledningen för denna division agerade han i Armégrupp Syd, i södra Ryssland och Ukraina, både i framgång och i motgång. I samband med katastrofen vid Stalingrad och ryssarnas Operation Uranus, utgjorde 11: e pansardivisionen spjutspets i hindrandet av Röda arméns framfart och Wehrmachts hämnd på marskalk Sjukov under våren 1943. Balck beskrevs av general Manstein som en orubblig klippa, en källa till inspiration och ledarskap i det värsta av lidande och kaos. Han flögs till Varglyan i Ostpreussen och en mycket rörd Hitler ersatte hans gamla Riddarkors med ett utrustat med eklöv och svärd i diamanter, den högsta utmärkelsen i Wehrmacht, som en av endast 27 man totalt under kriget.

Befordrad till generallöjtnant och General der Panzertruppen, axlade Balck sin kommande utmaning, Panzer-Grenadier-Division Grossdeutschland. Pansargrenadjärdivisioner är vanligtvis förknippade med Waffen-SS, men även den reguljära armén hade ett tiotal av dem, där Grossdeutschland utgjorde den absoluta eliten. En pansargrenadjärdivision vänder uppochner på styrkeförhållandena i en pansardivision. I den tyska pansardivisionen backade det ensamma pansarregementet av två pansarinfanteriregementen, vardera utrustade med eget pansar. I pansargrenadjärdivisionen var vart och ett av de tre pansarinfanteriregementena utrustade med en tung pansarbataljon, tillsammans ett regemente pansar, på papperet.

Grossdeutschland

Man skall ha klart för sig att pansargrenadjärdivisionerna var ett resultat av bristande resurser i Wehrmacht. Man hade inte råd längre att komplettera sina pansardivisioner och pansargrenadjärerna fick allt snabbare takt nöja sig med infanterikanonvagnar snarare än tanks. Även så, en pansargrenadjärdivision var fortfarande en mycket svår fiende för ryssar som för västallierade. De var ytterst kompetenta elitformationer, ledde av tyska arméns bästa generaler. General Balck ledde Grossdeutschland med framgång under sommaren 1943, då han i augusti följde den nyuppsatta XVI Panzer Korps till Italien och Sicilien, som dess chef. Här försökte han stoppa general Patton, utan framgång och han skadades svårt i en flygolycka i oktober.

Redan i december var han i sadeln igen, långt ifrån återställd, nu som chef för XLVIII Panzer Korps på östfronten. I den funktionen var han instrumental i försöken att hålla samman fronten i Ukraina mot förnyade, allt starkare sovjetiska motangrepp. Han deltog i det hopplösa försöket att rädda den kringrända XIII armékåren i Brody. I augusti tog han kommandot för den fjärde pansararmén, nu i Polen. I september förflyttades han i all hast till Frankrike och den mycket illa åtgångna Armegrupp G, som flytt norrut från franska medelhavskusten med generalöverste Johannes Blaskowitz. Balcks uppgift blev att försöka omorganisera tyskarnas söndertrasade sydfront i väst. Det var inte lätt, han mötte åter Patton, som gjorde slarvsylta av hans sista pansar.

Mellenthin tillsammans med pansargreven Strachwitz

En mycket utmattad och fysiskt bruten general Balck ersattes i december 1944 och placerades i arméns reserv. Hans gamle vän och välgörare, Guderian, erbjöd honom dock den nya sjätte armén i Ungern. Kommandot innefattade även hela två ungerska arméer. I realiteten var han tysk armékommendant i Ungern, något han inte ville ha. Mycket tyder på att Guderian gav honom befälet därför att han ville ha en man han kunde lita på, en som visste när det var dags att sluta slåss och istället rädda liv. Den 8 maj 1945 kapitulerade generallöjtnant Hermann Balck till amerikanska XX Corps, under Patton, i Österrike. Den korpulente, cigarrpuffande generallöjtnanten Walton Walker såg förundrat på det blänkande riddarkorset runt halsen på sitt senaste kap.

Efter att ha suttit i krigsfångeläger i USA, där han vägrade bistå i några som helst historiska arbeten kring hans gärningar under kriget, återvände han till Tyskland. Balck hade aldrig varit gift och hade inga barn. Under en period livnärde han sig som en lagerarbetare. 1948 arresterades han av tysk polis för ett påstått mord på en överstelöjtnant ur artilleriet, Johan Schottke, i november 1944. Balck skulle ha kommenderat avrättning utan anledning. Han nekade till anklagelsen, men dömdes till tre års fängelse och släpptes efter halva tiden.


Balck hade fört noggrann dagbok mellan åren 1914 och 1945. Dessa gavs ut i omarbetat form under viss uppståndelse 1979. Boken, Order in Chaos, tjänade honom förnyad berömmelse och en hel del pengar. Samtidigt slog han sig samman med vännen och tidigare generalen Friedrich von Mellenthin i en mycket uppskattad föreläsningstur i Europa och USA. Innan sin död 1982 fick den gamle krigaren ändå ett gott pensionärsliv som en berest och uppskattad man.

Hans gravplats utanför Stuttgart, Baden-Württemberg, vårdas av Bundeswehr.





* Fortfarande var den ena av de två pansarinfanteriregementena i varje pansardivision endast utrustade med lastbilar, ett resultat av brist på resurser helt enkelt. Det primära infanteriregementet – Balck – transporterades med halvbandvagnar och hade eget pansar, om än lätt sådant.