onsdag 2 augusti 2017

Halt-ordern vid Dunkerque


Dunkerque 1940 blev den taktiska förnedringen som istället omvandlades till en strategisk seger för Storbritannien. Det var tack vare tyska arméns oväntade halt framför Dunkerques portar som räddade situationen och gjorde det möjligt för britterna att rädda nära på 350 000 man, varav 100 000 fransmän, i en heroisk räddningsmanöver över kanalen. Varför denna, en av de största tyska blundrarna under kriget skedde, det har stötts och blötts av historikerna sedan kriget. Med tiden har en klarare bild trätt fram och den visar på hur även i framgång svåra misstag kan ske när den mänskliga faktorn griper in.

Ordern gavs klockan 12:45 den 24 maj 1940, av general Gerd von Rundstedt, chef för Armégrupp A, på ett direkt Führer-befehl från Hitler personligen. Vi kan därmed radera ut tveksamheterna kring vem som gav ordern. Både von Rundstedt och Hitler gav den. Orderns direkta orsak var Hitlers besök vid von Rundstedts stabsplats, som då fortfarande låg i Tyskland. Han fann då att OKH, Oberkommando des Heeres, strippat von Rundstedt på hans fjärde pansararmé, eftersom arméstaben, under fältmarskalk Walther von Brauchitsch, kände att den gamle generalen agerade för långsamt. Detta var riktigt och orsaken till von Rundstedts tvekan var hans oförstående inför den snabba mekaniserade striden som spelades ut i norra Frankrike.

von Rundstedt

Von Rundstedt hade fått kalla fötter och han ville stanna och invänta infanteriet och artilleriet, hela dess hästdragna underhåll. Fjärde armén, under generalöverste Günther von Kluge, hade därför av OKH, helt inom deras befogenhet, flyttats till fältmarskalk Fedor von Bocks Armégrupp B.

Problemet för arméstaben var att Hitler aldrig hade informerats om detta och han gick i taket. När sedan von Brauchitsch käftade emot honom i telefonen, blev führern galen och godtog på stående fot von Rundstedts råd att stoppa allting för att reda ut saken.

Guderians fältstab i Frankrike

Gick utvecklingen för snabbt? Svaret är nej. Med facit i hand hade de tyska pansarförbanden kunnat slå Dunkirk och ändrat mycket av historien. Den i sammanhanget oväsentlige fältmarskalk Wilhelm Keitel, chef för OKW, Oberkommando das Wehrmacht, fick gå in och medla mellan generalerna, vilket ingen uppskattade. Reaktionen hos fältförbanden på kår- och divisionsnivå var mycket stark och negativ. Vad menades med detta, stoppa armén när den håller på att krossa fienden vid havet? Generallöjtnant Heinz Guderian fick dra sina tätförband tillbaka flera kilometer efter att han inledningsvis helt enkelt vägrat lyda ordern.

Det var således inte heller Hermann Göring som låg bakom ordern, som ofta påståtts. Visserligen skulle han komma att försöka kapitalisera på arméns situation, men han hade inget med ordern att göra. Även hans Luftwaffes fältförband klagade kraftigt, eftersom de var en intim del av arméns blixtkrig. Det var och förblev von Rundstedt som bestämde tidsplanen för arméns halt vid kusten och det skulle få förödande konsekvenser för tyskarna.

von Brauchitsch

Bakgrunden till denna situation kan finnas lite längre bak i historien, till planeringen för invasionen av Frankrike och Benelux. Det som från början var Fall Gelb No. 1, den högst traditionella anfallsplanen som OKH tog fram för anfallet mot Frankrike, genom Belgien. Den ifrågasattes starkt, på goda grunder, av Hitler. Några underliggande generaler, som Heinz Guderian och framför allt Erich von Manstein, slog upp en alternativ plan, Fall Gelb No. 2, som blev den som godtogs. Detta var den djärva mekaniserade manövern genom Ardennerna för att skära av tre franska arméer och hela BEF från den övriga franska armén i söder.

Därmed hade OKH blivit slagna på fingrarna och traditionalisterna inom armén, inkl. von Rundstedt, var inte glada. Vad som uppkom var en rivalitet inom den tyska armén rörande Fall Gul. Detta ledde tidigt till en konflikt rörande vad som skulle hända när man nådde kanalkusten. Detta hade inverkan på kommande operationer, som Fall Rot, det fortsatta anfallet söderut och ockupationen av Frankrike, även de tänkta framtida striderna mot, eller den eventuella invasionen av Storbritannien. Under hela Fall Gul, fram till den ödesdigra halt-ordern, d.v.s. perioden mellan den 10 och 24 maj, rök ideligen tyska generaler ihop i pinsamma, rytande sammandrabbningar, men nu hade till sist von Rundstedt kommit ut som segrare.


Halt-ordern skulle skapa ett vakuum i striden om Dunkirk. Britterna gavs en möjlighet att iscensätta sin räddningsaktion, Operation Dynamo, något tyskarna inte väntat sig, åtminstone inte i den skalan.  Luftwaffe, som tog över striden, inledningsvis, misslyckades med att slå sönder britternas aktiviteter, mycket p.g.a. RAF: s heroiska motstånd, en annan myt som därmed kan läggas åt sidan. Ordern gällde de ledande tyska pansarenheterna. Snart skulle det tyska infanteriet hinna ikapp utvecklingen, varpå de kastades in i striderna om Dunkirk, men då var det för sent.


Ordern skulle dessutom markera början till slutet för von Brauchitsch som chef för OKH. Han avgick strax innan Operation Barbarossa året därpå och ersättas av sin ställföreträdare, general Franz Halder. Händelsen skulle inte påverka von Rundstedts ställning i armén. Hans renome var ohotad som en stabiliserande faktor. Det skulle dock markera den första sprickan i relationen mellan Hitler och hans armé. Med Halder som stabschef skulle motsättningen öka, han tillhörde skeptikerna inom armén.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar